greve jevelberg - om flugfiske och annat viktigt

Vi jagar med ögonen. Det perfekta kastet styrs av blicken, det är med synen vi avgör vad som händer med flugan därute i vattenmassorna. Och just när man nått den höjden att en viss rutin infunnit sig, när man faktiskt kan näpsa flugfiskets ungtuppar utan större åthävor, så sviker seendet. Presbyopi. Ålderssynthet. De långa armarnas farsot, där förmågan att skapa synskärpa på nära håll försvinner. Väck. Borta. Att byta fluga har plötsligt blivit en smärre operation, som kräver både ljus, koncentration och framför allt - läsglasögon. Aldrig kommer de jagande kvällsöringarna så nära som då jag fumlar efter alla hjälpmedel för att knyta på en ny fluga. Aldrig känns åldrandet så tungt som då jag inser att jag trots både läsglasögon och ljusdiodförstärkt pannlampa ändå måste vada iland för att klara av att knyta på en ny tafsbit. Skröplig. Förbi "bäst före"-datum. På retur. Orvis gjorde länge en krok med extra stort kroköga. Nu vet jag varför. Förr skrattade jag åt finurliga flugas

Jag vill slå fast att jag tillhör dem som ibland sätter tillbaka fisk. Motiven är enkla och innebär inte på något sätt att jag anser mig mer moraliskt högstående än andra fiskare. Jag kan, om jag vill, försvara mitt beteende på många olika sätt. Jag kan citera långtgående studier från forskning i ämnet eller slåss med moralfilosfiska rättesnören för att argumentera för min sak. Men jag vet inte om jag orkar. Catch and release har blivit en outtalad norm i vissa sammanhang. Vi vet alla hur bestånden mår. Inte alltid så bra. Vi vet alla att till och med vi flugfiskare, mer ädla än andra fiskare, under en säsong kan påverka bestånden. Negativt. Det finns harr-strömmar med hårt fisketryck där harr i lämplig "abu-rökstorlek" snabbt fiskas undan. Om man inte slår ihjäl allt så kommer det att finnas fisk kvar också i framtiden. Så jag sätter tillbaka fisk. För det mesta. Problemet, för det här är ett problem, är att jag då kan anklagas för att "leka med en annan levande varelse

Titta noga. Bilden föreställer en så kallad "tomtning" från medeltiden. Sten som med möda släpats ihop till en slags husgrund längst ute på Vallda Sandö. Där finns flera. På 1300-talet var tomtningarna naturligtvis tätade och hade ett enkelt halmtak. Syftet var att ha någonstans att hålla till medans man väntade på båtarna och fisken. 1300-talet. Jag går vid samma vatten på 2000-talet och väntar också på fisken. Det är inte utan att man känner en viss ödmjukhet. Och sorg. I dagarna blev nya kvoter klara för yrkesfisket. Havet är tomt, fisken är slut och kvoterna minskas med åtta procent. Du läste rätt. Det finns nästan inga fiskar kvar, men kvoterna sänks med åtta procent. De övriga 92 procenten går det fortfarande fint att fortsätta fiska efter. "Yrkesfiskarna måste ju få säkra sin försörjning. De har ju lån och avbetalningar på sina båtar och redskap. Sänks kvoterna mer så riskerar yrkesfisket att försvinna. Skärgården utarmas." Sägs det när de misslyckade förhand

Det är bara att erkänna - det händer ingenting. Rullarna på bilden talar inte till mig. Jag har blivit så gammal ett det måste till ett retro-stuk för att det ska skaka till. Modern plast i all ära, men den är knappast sexig. Modernt CNC-fräst T 6061 flygplansaluminium. Iskallt. Jag stavas retro. En sur gubbe mot strömmen. Plötsligt förstår jag, som i ett förklarat skimmer, varför jag så innerligt trivs med mina gamla IM6-spön från tidigt 90-tal. Retro. ABU Diplomat 2000. En oslipad diamant till spöserie, där bara de verkligt starka konnässörerna rakryggat vågade stå upp och säga "jävlar, vilket bra spö". Andra vek ner sig direkt. De klarade inte ABU-loggan. Jag har sett flugfiskare som på fullt allvar satt eltejp för att dölja ABU-märket. I och för sig vid Mörrumsån, men ändå. Daiwa Whisker Fly. En annan juvel med mystiskt skön helaktion, pråliga lindningar och blaffor till textsjok över hela klingan. Lika retro. Rimfly-rullen, som startat många flugfiskekarriärer. Eller den

Vi hade åkt nästan 40 mil när vi såg att träden i Klarälvsdalen var frostbitna. I juni. På eftermiddagen. Inte alla träd, men några här och där var alldeles vita, som av snö. När vi närmade oss bebyggda trakter så såg vi att fenomenet fanns också på nära håll. I trädgårdar och parker. Alldeles vita, indränkta som av skum. Och den vita mjuka geggan sträckte sig ända ner på gräsmattan som omgav träden. Vi satt som fågelholkar. Teorierna haglade. Svamp, mögel, eller någon exotisk insekt, en invasiv art som liftat med en bananlåda och hittat ett ekologiskt fotfäste just i Klarälvsdalen. "Dä ä larrvära", sa den tjocka kvinnan i livsmedelsbutiken. "Vilka larver", sa vi, storstadsborna som fortfarande trodde att på landet lever man nära naturen. "Larrvära!", sa tjockiskvinnan. Sedan var det ten-four, over and out och slut på diskussionen om denna säregna naturens nyck. I Värmlands norra delar ser listan över möjliga diskussionsämnen ut så här; Glesbygdsproblem? J

Han kallades Bosse, metade med mask och var en av de alldeles överjävliga laxfiskarna i den lilla Hallandsån. Vi andra med alla de rätta grejorna nötte och piskade vattnet med våra fluglinor. På felslängen. Diskuterade klumpvikter, flugor, spön, varför laxen inte tog och om det var för varmt i vattnet. När den diskussionen inte kom längre bytte vi ämne. Då diskuterade vi om det kanske hade simmat förbi någon lax. Och i så fall när. Och hur. Vi blev självspelande, självuppfyllande och framför allt självutplånande. På självförtroende. Till slut var stämningen förödande. Bosse brydde sig inte så mycket om den allmänna depressionen, trots att den måste ha känts på flera hundra meters avstånd. "Det brukar alltid nappa vid åtta-tiden. Åtta-nappet", sa han muntert och satte av uppströms. "Jojo", sa vi. Och deppade vidare. "Åttalaxen", sa Bosse en halvtimma senare. Och hängde en blank nystigen lax i trädet. Vi lärde oss nåt nytt. Åtta-nappet. Och att fiske bygger

Kallt och grått. Blött och bistert. Ändå fortsätter vi år efter år att längta efter havsöringspremiären. Vi rövknullas av Fiskeriverket, som utan att blinka flyttar premiärdatum och minimimått framåt och uppåt. Vi stönar, men högre än så klagar vi inte. Vi finner oss. Tiger stilla. Biter ihop. Och längtar efter havsöringspremiären. Och Fiskeriverkets regelverk bygger på, ja, vadå? För några år sedan försökte jag tränga in i bakgrunden till de plötsliga regeländringarna. Och fann en del överraskningar. Havsöringen är inte precis den mest genomlysta fiskarten för fiskeribiologerna. Föga överraskande. Den har liten, eller ingen, kommersiell betydelse. Forskarna finansieras av anslag och staten kastar inga pengar på att ta reda på saker som inte kan omsättas i reda pengar. Havsöringens liv baseras därför ofta på antaganden. Dessa antaganden bygger i sin tur på laxforskningens slutsatser. (Laxen är en av våra mest genomforskade fiskar.) Så Fiskeriverket antar att havsöringen är som laxen, f

Laxfiske med fluga är fånigt. Lax, i alla fall här på Västkusten, är en sällsynthet. Det krävs både tur, skicklighet och en icke ringa portion envishet för att nå framgång. Och jag retar mig ibland på att laxfiskare är organiserade i en slags mc-klubbsliknande hierarki. Ett år som hang around, ett par till som prospect. Efter den första laxen finns möjlighet till fullvärdigt medlemskap. Kanske. Högst upp finns presidenten - med en starkt normerande roll. Kort sagt, det är ett jävla sjå att fiska lax med fluga. Ingen idé. Tråkigt. Nervpåfrestande. Dyrt. Och man får aldrig fisk. Men. Tvåhandsspö är tufft. Kasten är obegripliga, lite grann som en friidrottsgren. Flugorna är färggranna och häftiga. Rullen är maffig. Det finns ett ädelt och nobelt lidande i att göra en miljon spey-kast utan att ens få ett hugg. Samtidigt, man vet aldrig när det ofattbara händer. Ibland spelar jag lotto eller trav. Så kanske bara en gång till. greve jevelberg

"Enligt min mening är det dessutom angeläget att Fiskeriverket och andra frångår det avindividiserade sättet att mäta fiskar i kilo och ton och börjar se dem som individer istället. En röd tråd i vår lagstiftning är att djur skall ses som just individer. Det måste även börja gälla för fiskar." Så skriver två miljöpartister i en motion till riksdagen. Helt rätt. Om förslaget blir verklighet så införs en lag om att alla fiskar ska ses som individer. Med ett pennstreck omöjliggörs alla mängdfångande fiskemetoder över en natt. Alltså nät- och trålfiske. Yrkesfiske. Eftersom sportfiskare, mer än andra, insett att alla fiskar är individer kommer vi att ha vårt på det torra. Och gott om fisk i både sjöar och hav. På bilden ovan pågår en ädel kamp mellan två individer. greve jevelberg

Ett par timmars fiske i regnbågssjön? Då kan det se ut så här. Notera tafsspolarna. Alla. Mängder med kreativa lösningar. Inget lämnat åt slumpen. Nej, chest-packen på bilden är inte min. Jag strävar envist åt motsatt håll. Flugfiske kallas ibland poetiskt för "det enkla fisket". När man betänker mängden prylar så känns det allt annat än enkelt. Ändå - det är enkelt. Om man jämför med annat. Till exempel tjusas jag ibland av spinnfiske. Från båt. Efter gös, eller kanske rent av gädda. Då inser jag hur enkelt det är att flugfiska. För när båten ska lossas hamnar ställtiden på uppemot två timmar. Det är massor. Tanken, dunken, hinken, håven, kroken, läppgreppet, djupkartan, termosen, draggen, tampen, ficklampan. Boxen? Boxen. Och spön och rullar. Och lite till. Vill man å andra sidan få båtfisket att verka enkelt kan man snegla på specimen-metarna. Resväskor med grejor. De börjar mäska en vecka innan fiskedagen. De har förresten inga fiskedagar. De har fiskepass. Ett par dagar

Fiskedagen är över. Förhoppningar har grusats. Kvar är bara att kliva ur de fuktiga vadarna, släppa ut luften ur flytringen, packa ihop och börja den tunga vandringen mot bilen. Kanske ett kvarglömt äpple får ge en sista energikick. Det är nu den kommer - hemtyngden. Den tunga känslan av att ingenting mer än hemresan återstår. Hemtyngden. Kanske är det söndag kväll, dagen innan ännu en arbetsvecka. Allt har tagit slut. Kvar finns ingen glädje. Bara blöta fiskegrejor. Så småningom ska kroppens egna försvarsmekanismer ta över. Börja att fundera över nästa helg. Drömma om flugmönster och nya prylar. Men inte riktigt än. Först ska hemtyngden klaras av. greve jevelberg som idag är helt exalterad över att ha fått nya Flugfiske i Norden i brevlådan. Kan man annat än älska en publikation som på förstasidan puffar för artikeln "Korta, medellånga och långa Speylinor"? FIN - all respekt.

När det gäller flugbindning är jag som Cozy Powell. Crash, bang, wallop. Hela tiden. Matar på, oförtrutet. Om och om igen. Inga krusiduller, raka spåret, pang på rödbetan. Jag är inte mycket för "hobbyn i hobbyn". Inga stilpoäng. Min flugbindning har ett enda syfte - att fylla asken. Produktion. Tempo. Svett. Svårmod. Tristess. Men produktion. Utan att blinka skippar jag skönhetsdetaljerna för att öka hastigheten på det löpande bandet. Gärna genvägar, om jag kan komma undan med dem. Nu är det disigt, mörkt och tråkigt. Och det är 100 dagar till havsöringspremiären. Med bara en Magnus om dagen kan jag summera 100 nya Magnusar den första april. Mäktar jag med att binda tre om dagen, ja, ni fattar. Det blir en jävla massa Magnusar att tränga ner i de redan överfulla havsöringsaskarna. (Ibland hittar jag flugaskar jag glömt av att jag hade. Fulla med Magnusar.) Så om jag istället satsar på den föredömligt enkla, och tvärsäkra, Vita Gäddsaran så blir det minst 70 Vita Gäddsaror in

Flugfisket i de södra delarna av Sverige börjar och slutar med regnbågen. Importerad, sönderavlad, älskad och hatad. Men ändå, en gedigen grundbult. Regnbågsfisket är förrädiskt. I början förföriskt. Bågen är stundtals idiotiskt lättlurad - för att i nästa sekund växla ansikte och bli så selektiv att den driver en god man till vansinnets rand. Jag minns hjärtklappningen i mina egna första försök att flugkroka en regnbåge i Sisjön. Jag minns triumfen när jag lyckades. Dock, vi stoppar i den i sjön. Och vi fiskar upp den. Själv var jag i många goda år en av dem som såg till det förstnämnda i den fiskeklubb som har mig som medlem. Och när man är med och stoppar i fisken så blir bedrägeriet oundvikligen väldigt tydligt. Så allt mer sällan gästade jag fiskeklubbens sjöar i jakt på regnbåge. Den betydligt vildare, men mindre mångfacetterade, havsöringen blev ny favoritfisk. Gädda på fluga blev en annan oemotståndlighet. Samtidigt tänker jag ibland på regnbågsfisket. På sjöarna, fiskevästen

Nej, det är inte en surf-beach på Hawaii. Bilden är tagen på en fantastisk havsöringslokal på Österlen. Det var i slutet av april, långhelgen låg framför oss, boendet var kanon och vädret var strålande. Vi hade bara flugspön med oss. Det räckte inte. Östersjön är märklig på det sättet. Vissa vindar pressar vattenmassorna till de mest fantastiska våghöjder nära land. Och dessa vindar dominerade vår avslappnade flugfiskeresa. Jag hade laddat upp med en splitter ny Rio Outbound, flytande i klass åtta. (För övrigt den absolut bästa fluglinekonstruktion som någonsin sett dagens ljus. Dyr så att det svider i röven, men hur jävla bra som helst. Glöm allt om skjutklumpar, skjutlinor, klippa och klistra, öglor, gångjärnseffekt, AFTM-klassning och vikter. Och köp en Rio Outbound. Men köp en klass under, den är tung. Till och med deras prefabricerade öglesystem rockar fett.) Men.... Det hjälpte inte. Vi vadade. Vi kastade. Vi vände ryggen åt storvågorna. (Japp. Var sjunde.) Men vi kände inte så

Ibland försöker jag med egenterapi när jag fiskar havsöring. Jag börjar hela fisketuren med att säga "idag ska jag inte fiska med Magnus". Och knyter på ungefär vad som helst - utom en Magnus. Oftast blir det någon slags räkimitation. Sen fiskar jag. Eller rättare sagt, jag kastar ut och tar hem. Så långt kan det kallas att jag fiskar. Men i huvudet fiskar jag inte. Jag ägnar mig bara åt ett mekaniskt hemtagande och utkastande under tiden som jag funderar på om inte en Magnus hade fungerat bättre. Naturligtvis är detta förödande. Naturligtvis tar det inte lång tid förrän jag klappar igenom, knyter på en Magnus och (jodå) fångar fisk. Världens bästa fluga. I alla fall för mig och havsöringen. Men ibland kan det bli lite tråkigt. greve jevelberg

I dag fick jag nya Fiskejournalen. Jag har prenumererat så länge jag kan minnas och ledarsidan har alltid sett likadan ut. Haven dör, fiskarna dör och näten fångar dem allihop. Protestera nu. Bla, bla, bla. On and on and on and on... Det slutar aldrig. Ibland bläddrar jag i gamla fisketidningar. Riktigt gamla. Likadant. Fisken dör och haven dör och näten ligger som ridåer längs kusterna. Och visst - det är sant. Så är det. Alla vet om att det är så. Men ingen bryr sig. Så vad gör man? Går med i Sportfiskarna? Allvarligt talat - vad som helst men inte det. Nej, vill vi på allvar göra något åt nätfisket längs kusterna så måste vi begripa en sak. De som fiskar med nät är idioter. Imbeciller. Dårar. Inavlade kustbor med sex fingrar på varje hand. Det är människor som slår sina barn, och inte kan stava, skriva eller räkna. Svagbegåvade. Drägg. Politikerna kommer aldrig att göra något åt nätfisket. De har sommarställen i skärgården och tycker att dåren "Österman på skäret" är ett

Det här gänget kommer inte ur min flugask. Min läggning är mera stram - mindre färgglad - i alla fall när det gäller havsöringsfiske. Den perfekta havsöringsflugan är grå. Med några strån grått. Och ett grått hackel. Gärna bunden på en grå krok. Den heter The Magnus, uppfanns av en dansk och den fångar havsöring i alla väder. Möjligen lägger det gråa lite sordin på flugbindarglädjen och flugaskens färgsättning liknar dammråttorna under sängen. Grått, i olika nyanser av grått. På bilden syns Magnus olika kusiner från landet. Ystert färgsatta, påträngande och säkerligen tuggade av en och annan öring. Men för lite grå. En grå The Magnus. Alltid. greve jevelberg

Bilden föreställer en dag på jobbet i andasvadarnas värld. Skit, sand, saltvatten, oljerester, hydrauliskt nedfall, osmos, ozon, nanopartiklar, rens, sten, mossa, gräs och en påse Pågens gifflar. Tuff skit. De blir skitiga, vadarna. De ska skötas, vändas, värmas, vikas, torkas, rullas och vrängas för att det hyperjapanska superventilerande andasmembranet ska kunna fortsätta att andas. Men de blir skitiga. Därför kommer det en dag. Det kommer en dag i alla flugfiskares liv. Det kommer en dag då en fråga måste besvaras. En fråga som söker sitt svar. Är du redo? Är du redo att svara på den frågan? Sträck dig längst in i ditt hjärtas allra heligaste kammare - och ställ dig frågan - ska man tvätta sina andasvadare? Och i så fall - med vad? In i maskin på 40 grader - be till Gud och antagligen så funkar det? Eller en försiktig torrstrykning - fuktig svamp och hederlig såpa? Eller värsta supersyntettvättmedlet med garanterat isolerande och vattenavstötande egenskaper? Det sägs att skitiga an

Känner ni igen den? Loop-rullen. Vände upp och ner på flugfiskevärlden när den kom i slutet av 80-talet. Levde länge i tysthet men satte så småningom en storspolad large arbour-lavin i rullning. Storspolarna var plötsligt den bästa uppfinningen sen hjulet. Gärna flugfiske - men först en ordentlig storspole. Elaka tungor sade att idén med den stora spolen på Loop-rullen föddes eftersom dåvarande Karpens flugfiske var generalagent för Airflo. Samtidigt var det så att Karpens ägde varumärket Loop. (De till och med blev Loop, några år senare.) Och Airflo tillverkade världens absolut rullminneskänsligaste fluglinor. Låg som telefonsladdar på vattenytan. Jag vet - jag hade en. Odugliga linor. Men om man lade dem på en storspolad Loop-rulle så blev rullminnet hanterbart. Kanske var det så, men den klassiska Loop-rullen är fortfarande en riktigt bra flugrulle. Som i många, många år betingade ett pris på runt tre tusen kronor. Cirka. Tills det tog hus i helvete. Danielsson, företaget som tillv

Platsen är pool 8 i Mörrumsån, året är 1994, månaden är juni, vattenföringen är utmärkt och den unge mannen på bilden är sprängfylld av laxfrossa. Vi åkte troget till Mörrumsån varje år. Varje år var det lika spännande att söka fiskekort. Varje år var vi lika överraskade över att vi lyckades. Nästan varje år var förutsättningarna goda. Vi såg folk fånga lax, vi såg laxar vaka och vi förundrades över att en såpass liten å kunde rymma så gigantiska fiskar. Vi mötte fiskekändisar. Ett par gånger såg vi Jan Grünwald vada omkring på 8:an och Kent Håkansson sprang ofta förbi oss på stigarna. Respekt. Vi hade det fint i Mörrum. Men vi fångade väldigt lite lax. Första året landade en fiskare ur vårt sällskap en redig bit i "Hästhagen". Han hade varit till Mörrum förr, men vi laxnoviser förundrades storögt över pjäsen, som vägde 10, kanske 12 kilo. Sedan hände aldrig så mycket mer, förutom året då en lax tappades efter en omfattande fajt, som dessutom utkämpades med enhandsspö. Men M

Inte flugfiske. Men så nära du någonsin kan komma. Samma fokus, samma koncentration, samma närhet. Isfiske. Den kylda flugfiskarens tröst under mörka vintermånader. Vidder av is, enkel utrustning och en ivrig väntan på... jo jag måste skriva det - djupens randiga rovriddare. The Wolfpack. Jaktlaget. Abborrstimmet. Sååå svåra att komma till tals med. Och så utmanande när de stramar upp balanspirken. Inte flugfiske. Men nära. greve jevelberg

Den här flytringsturen hade börjat ungefär tolv timmar innan bilden ovan togs. Då hade jag gjort den första sonderingen över utrustningens tillstånd. Kollat tafsar, fyllt askarna, och fällt baksätena i bilen. Packat, checkat vädret, riggat. Fyllt termosen. Köpt macka på OK. Det var första dagen jag luftade den nya pontonringen. Mina förväntningar var skyhöga. Sekunderna efter att bilden exponerats upptäckte jag att jag glömt simfenorna. Det kallas ställtid. Ordet uppfanns inom tillverkningsindustrin. Tidsstudiemannen beräknade inte bara hur många moment arbetaren hann med under en timmas produktion. Ställtiden skulle också beräknas. Ställtiden är den tid som går åt för att ställa om svarven, eller fräsverktyget, eller maskinen, mellan de olika arbetsmomenten. Den ligger liksom utöver den vanliga, inräknade tiden. Ibland är den lång. Förbannat lång. greve jevelberg

Less is more. Fråga Phil Rudd, trummisen i AC/DC. Ägde aldrig en ridecymbal, gjorde aldrig en trumräka men var ORUBBLIG. Virvel - kagge- hugg - yxa - virvel - kagge - hugg - yxa. Han vågade minimera. Less IS more. Nu applicerar vi detta på flugfisket. Kolla in "flugasken" på bilden. En djärv kille som packat för en långweekend harrfiske i Klarälven dunkade ner ett par beprövade kusar i en tom snusdosa. Typ Phil Rudd. Vad ser vi? En snabb blick säger mycket syntet, foam och till och med kork. Osänkbart. En mer närgående betraktelse avslöjar getingar, myror samt en och annan Red Tag. Runda av med ett par superpuppor och du är hemma på ett par dagars torrflugfiske efter The Lady of the Stream. Men - invänder vän av ordning och entomologi - tänk om det kläcker Baetis Rhodani Ephemerella just den helgen? I storlek 18? Katastrof. Hotad fiskehelg. Förnedring. Då plockar vi fram vår Lidman. Letar upp stället där Lidman hittade selektiv vakande röding i en liten tjärn i Tjotahejtikas

Tunga grejor. Stora långa peangen. Käftöppnare. En skogstjärn, knappt två och en halv meter som djupast, strösslad med näckrosbälten. Ståltafs. Inramade av träd som precis lämnat den inställsamma grönskan och kurar ner sig inför en lång, bister vinter. Vatten som blir allt kallare. Grälla, stora flugor. Och gäddor. I morgon förmiddag drar vi på neoprenvadarna, vinkar hej då till våra prostata-körtlar och kliver i flytringarna. Kanske är det sista gången i år. greve jevelberg

Frisk fisk i friska vatten. Ungefär så låter organisationen Sportfiskarnas slogan. Och frisk fisk i friska vatten betyder väl att fisken inte har sjukdomar, att vattnet är rent, och att fiskbeståndet klarar sig bra. Och fortplantar sig naturligt, utan isättningar från fiskodlingar. Det är en bra slogan. Och det är en bra princip. Men ibland funderar jag. Flugfisket av idag fjärmar sig allt mer från de friska vattnens friska fiskar. Söder om Dalälven finns nästan inga naturliga strömmande vatten kvar. Flugfisket mer eller mindre bygger på put and take-sjöar med inplanterad regnbåge. Regnbågen är absolut ingen frisk fisk, oavsett hur rent och friskt vatten den får. Men om redskapsbutiker i södra Sverige ska kunna fortsätta kränga Loomis, Sage och Loop-spön för tio laxar styck, så måste det nog finnas åtminstone en regnbågstjärn för konsumenten. Det riktigt klassiska flugfisket fanns kanske bara i Hans Lidmans böcker. Om det ens fanns då. Minns att han redan på 40-talet mörkade klassiska

Havsviken på bilden är nog det närmsta jag kommer ett hemmavatten. Och som hemmavatten har viken absolut uppenbara begränsningar. Visst skiftar årstiderna därute, fattas bara annat. Men det är inte så där väldigt lätt att mysande av fröjd invänta lärkornas ankomst, leta efter vitsippor eller ta en termoskopp på stranden därute. Som man ska göra vid sitt hemmavatten. Vi snackar trots all om en havsvik hyggligt långt ut på kustremsan. För det mesta blåser där storm. Är det sommar och inte storm så badar människor överallt. Och den biologiska mångfalden är inte bedövande. Mest mås, borstmask och en häger då och då. Humlor på sommaren. Torkad tång. Rester av trålgarn. En koflock. Kanadagäss. Vid horisonten ser man Stena-färjan, punktlig som en klocka. Det rockar inte. Mitt hemmavatten är trist, även om det är ett bra ställe för havsöringsfiske. Och jag drömmer om ett riktigt hemmavatten. Ett riktigt hemmavatten är alltid strömmande. Och ett strömmande vatten kräver att man är närvarande p

På bilden ser du ett klippblock som spruckit i två delar. Det pryder strandremsan längs kusten inte långt från där jag bor. Stenen är ett slags landmärke när vi vandrar och vadar i vår jakt på havsöringen. Strandremsan runtomkring är förvillande likadan i båda väderstrecken. Sten, sten, sten, sten, sten. Botten i havet utanför - likadan. Tång, tång, tång, tång, tång. Upprepning. Monotoni. Enformighet. Ändå - utanför den kluvna stenen finns alltid en blank havsöring. Alltid. Ibland funderar jag på varför. greve jevelberg

Utan någon som helst konkurrens den bästa maträtt som kan serveras i samband med havsöringsfiske. Så gott att till och med fisket ibland hamnar i baksätet. Snabbt recept; Ta ett prima Trangia-kök, gasdrivet. Välj en förpackning rimmat, skivat sidfläsk av yppersta kvalitet. Köp en burk Vita bönor i tomatsås. HP är bra. Heinz är bäst. Alla andra är dåliga. Stek fläsket i Trangia-pannan. Värm bönorna i kärlet. Servera fläsket i bönorna. Till variation, välj mellan hårt stekta och mjukt stekta sidfläskskivor. Smaka av med salt och vitpeppar. Ät i lä, gärna i vindskugga från en klippskreva. Tänk på havsöring. greve jevelberg

Mannen med den koncentrerade blicken är en av de bästa havsöringsfiskare jag känner. Här sitter han i en flytring mitt ute i en liten skogstjärn, tre veckor efter det att havsöringssäsongen avslutats. Han är fokuserad. Han fiskar gädda med fluga. Han har, ansiktsuttrycket till trots, jätteroligt. När andra hänger undan grejorna är han en av dem som omärkligt låter havsöringssäsongen glida över i ett spännande, utmanande, intensivt flugfiske efter insjöarnas värsta predator - Esox Lucius. Northern Pike. Sötvattenskrokodilen. Gäddan. Där de prickiga laxfiskarna aldrig missar en chans att bli utrotningshotade, breder gäddan fortfarande ut sig. I sin jakt på världsdominans tvekar arten inte att ständigt erövra nya vatten. Och där gäddan finns går det alldeles utmärkt att jaga den med fluga. Och allra helst från flytring. Tänk på att fiskesäsong bara är ett mentalt tillstånd. Vägra ge upp. greve jevelberg

Pressrelease; "Vadar-branschen har beslutat att samtliga vadarbyxor som lanseras nästa år kommer vara försedda med en dragkedjeförsedd gylf fram på byxorna. Beslutet att satsa på denna innovation har tagits eftersom vadarbyxor med ventilerande funktion, så kallade andasvadare, nu nått en nivå där kvalitén anses säkrad. Inga problem uppstår längre i produktionen och tillverkarna har lärt sig att handskas med andasmaterialens speciella egenskaper. - Reklamationer förekommer inte längre, och därför tyckte vi att det var dags att utveckla produkten genom att sy dit en gylf, säger en talesman för vadarbranschens riksförbund till greve jevelberg." Naturligtvis inte. Men det finns faktiskt ett oroande rykte om att den franska ingenjörskonsten med gylf på andasvadare till våren ska lanseras av de flesta stora namnen. Trots att det ännu inte lanserats en fotsula som håller att gå i. Trots att materialen är svårsydda, icke töjbara och kräver minutiös tejpning av sömmarna. Trots att in

Viskan är en liten laxförande å i Halland. Ån historia under 1900-talet har sett ut ungefär så här; Förorenad, förgiftad, miljöskandal. Och sen; Miljörörelse, uppvaknande, statliga pengar, kalkning och upprensning. Jodå, laxen kom tillbaka, med mänsklig hjälp. Inte den ursprungliga stammen, den var sedan länge utrotad av alla miljögifter som släppts ut från textilindustrin i mysiga "Knallebygden". I stället lånades någon av de andra halländska laxstammarna, sannolikt från Lagan. Någon gång sent 80-tal, kanske tidigt 90-tal, blev det poppis med minikraftverk. Eller "småskalig, miljövänlig vattenkraft". Dessa små myskraftverk skulle rädda oss från den onda kärnkraften. Trodde man då. Staten öste ut bidragspengar för att etablera minivattenkraft. Så också i Viskans sträckning genom Veddige. Nerströms kraftverket rensades åbotten, eftersom kraftverket inte gillade "motflöde". Bra för elproduktionen, men mindre bra för laxen. Nåväl, kraftverket var efter några

Nu håller vi på att alldeles tappa koncepterna. Flugfiske har blivit en idrott, en "performance art", en sport för extremutövare. Borta och glömd är den Hans Lidmanska slokhatten och sotpannan. Nu gäller funktionsmaterial närmast kroppen och kaffekitteln är ersatt av ett multi-fuel-kök, som fungerar upp till 8000 meters höjd. På olika web-forum diskuteras nästa års lanseringar av spön, linor och rullar som om det vore Guccis vårkollektion. Färgglada flugfiskemagasin kladdas ner av oblyga produktplaceringar och jag som läsare får uppmaningen att sätta upp en övningsbana för att träna och vässa kasttekniken. Jag tar det sista en gång till, så att det riktigt får sjunka in. "jag som läsare får uppmaningen att sätta upp en övningsbana för att träna och vässa kasttekniken". Diskus? Spjut? Kula? Nej, flugfiske. Men nu får det väl ändå för glödheta helvete vara nog. Övningsbana? Det är alldeles för många dumskallar i farten. Dumskallar som inte läst sin Lidman. Om man kan

En miljon svenskar fiskar någon gång per år. En miljon svenskar har en relation till ytterligare minst fyra personer i sin omedelbara närhet som alla vet att den första miljonen fiskar. Det innebär exponentiellt fem miljoner människor. Dessa fem miljoner människor har det gemensamt att de tycker att flugfiskare är lite småpittoreskt gulliga och kul. Snackar gärna lite fiske, typ. De vet alla exakt var morbror Bertil hade ett så enastående fiske för några år sedan. Var kusin Carl från Enahanda hade sitt bästa torrflugefiske någonsin. Och de är aningslösa. Deras godtrogenhet känner inga gränser. Ingen Hemligtjärn här inte. Nej då. Tvärtom. De brinner av iver. Det rinner ur dem. ”Det var till höger efter fotbollsplanen, ett par hundra meter ner ligger en tjärn på höger sida.” Pumpa dem. Dessa miljontals svenskar är en potentiell kunskapsbank av kollossala mått. Våga fråga. Led in samtalet på fiske. Luska, lura, lirka, lalla med. Använd alla L:en. Sälj din själ. Ljug om du måste. Någonstan

Laxflugfiskare brukar sucka och gnälla ungefär så här; ”Flugfiske efter lax är antagligen det psykiskt mest påfrestande fiske en vuxen man kan ägna sig åt.” Trams!! Flugfiske efter havsöring i havet är det psykiskt mest påfrestande fiske som finns. Punkt. I jämförelse är laxflugfiske en promenad i parken. Laxflugfiskare tjatar om att de nöter och nöter, piskar älven, aldrig sover, äter kall mat ur konservburkar och till slut glömmer vilken dag det är. En havsöringsfiskare har inte råd med sådan lyx. En havsöringsfiskare som glömmer vilken dag det är dör. Så ser den bistra sanningen ut. Längst därute i havsbandet, trotsande naturens ursinniga krafter, finns inget utrymme för misstag. Det handlar om överlevnad och trotsighet, envishet och stolthet. Tufft fiske, helt enkelt. Laxflugfiskaren sitter som en dagisfröken på utflykt och nöter sönder Simmsvadarna i vindskyddet. Flugfiske efter lax är mycket snack om Mikael Frödin, men väldigt lite verkstad. Havsöringsfiskaren måste hela tiden ha

Rätt ur kartongen eller omsorgsfull ombyggnad för att passa perfekt? Du har alltid ett val. Tro mig, jag har gjort hela resan. Förbättrat, förfinat, customizat. Slipat flugrullar, byggt om spön, sytt linor och klumpar tills gram-förvirringen dödade både kastande och fiske. Nu håller jag mig i skinnet. Jag litar på att det jag har ska fungera som det är tänkt. Det ger mer tid för själva fisket. Mer tid för fiske gör mig till en lyckligare man. På bilden ler två flugfiskevänner mot kameran. De sitter i varsin flytring. Den ena vännen har customizat, klippt, limmat och sytt om sin flytring, för att komma till rätta med brister som han upptäckt i konstruktionen. Den andra vännen har packat sin flytring rakt upp ur kartongen. De är precis lika glada. greve jevelberg

Ibland slår fisket tillbaka. Det gäller inte bara när gäddor ska krokas av för återutsättning, peangen ligger för långt borta och den styvnackade flugfiskaren hoppas klara det hela med blott fingrarna till hjälp. Långt inne i gäddans mun. Nej, själva fisket i sig kan bita tillbaka. Bita ifrån. Hugga. Jag vet en plats på Vallda Sandö som kostat mig minst en krossad spötopp. Platsen är ond. Svår på redskap. Fiskeutrustning designas för att tåla slitage, stora fiskar, tidens tand samt väder och vind. Inte ondska. Numera passerar jag endast motvilligt den lilla oansenliga onda bergsknallen. Jag håller extra hårt i grejorna, skärper sinnena och ökar vaksamheten. Onskan känns när den är nära. Gode vännen Westin har också drabbats av oförklarliga materialhaverier i närheten av den onda platsen. Andra fiskekamrater medger obehag och oro när de går över just detta område. Varför? Vet inte. Vi vet helt enkelt inte varför. Men ibland biter själva fisket tillbaka. Då är det bara att bita ihop. Äve

Det kan sägas på bara ett sätt - "24 gram is the shit". Inför höstens flytringsfiske efter gädda behövde jag en ny flytlina. Gurun Essebo i Blekinge fiskar flyt sommar som vinter, alltså - flytlina också för greven. En kvick inventering gav vid handen en illorange flytlina från den stora laxpsykosens dagar. Vägdes till 24 gram och fick sig två öglor i varje ände. Och jag säger det igen - "24 gram is the shit". Jag prickar luckorna mellan näckrosorna, och låter de 24 grammen driva ner den vita gäddflugan i de mest tajta hotspots. Jag äger. Jag regerar. Och de 24 grammen serveras bäst med ett långsamt helaktionsspö i prima 90-talskolfiber. Tänk Abu Diplomat IM6. Tänk Daiwa Whisker Fly. Då hamnar du i närheten. 24 gram i vida linbågar. Vackert. greve jevelberg

En gång för länge sedan gick jag runt Vallda Sandö, tillsammans med idel ädla fiskekamrater. Vi kämpade tappert, hela vägen från Låddholmsviken och runt mot mer kända vatten, där resten av aktivitetsgänget i fiskeklubben väntade. Korven smakade himmelskt, precis som ölen och kaffet. Och när vi stod där och mådde som bäst, så spände Yngve Andersson blicken i mig. – Jag undrar hur många fler sådana här heldagar man hinner med i livet, sade han. Och berättade att han hade satt in fisket i den stora tidsekvationen. Där förbleknade den tid i en sportfiskares liv som ägnas åt fiske till blott en liten rännil. Sett över en livstid så kan det vara så att man ägnar mer fritid åt att klippa gräset och tvätta bilen. Fiske blir bara något man ”också gjorde” under den korta stund då man trampade på jorden. I livets stora flöde av timmar, minuter och sekunder så blir det egentligen aldrig så mycket fiskat som man vill. Omgivningen kan ha stora svårigheter att förstå detta. Min egen fru kan till exem