Åttalaxen

Han kallades Bosse, metade med mask och var en av de alldeles överjävliga laxfiskarna i den lilla Hallandsån. Vi andra med alla de rätta grejorna nötte och piskade vattnet med våra fluglinor.
På felslängen.
Diskuterade klumpvikter, flugor, spön, varför laxen inte tog och om det var för varmt i vattnet. När den diskussionen inte kom längre bytte vi ämne. Då diskuterade vi om det kanske hade simmat förbi någon lax. Och i så fall när. Och hur.
Vi blev självspelande, självuppfyllande och framför allt självutplånande. På självförtroende.
Till slut var stämningen förödande.
Bosse brydde sig inte så mycket om den allmänna depressionen, trots att den måste ha känts på flera hundra meters avstånd.
"Det brukar alltid nappa vid åtta-tiden. Åtta-nappet", sa han muntert och satte av uppströms.
"Jojo", sa vi.
Och deppade vidare.
"Åttalaxen", sa Bosse en halvtimma senare.
Och hängde en blank nystigen lax i trädet.
Vi lärde oss nåt nytt. Åtta-nappet.
Och att fiske bygger på självförtroende.

greve jevelberg