Bara ledsyn

Vi jagar med ögonen. Det perfekta kastet styrs av blicken, det är med synen vi avgör vad som händer med flugan därute i vattenmassorna. Och just när man nått den höjden att en viss rutin infunnit sig, när man faktiskt kan näpsa flugfiskets ungtuppar utan större åthävor, så sviker seendet.

Presbyopi. Ålderssynthet. De långa armarnas farsot, där förmågan att skapa synskärpa på nära håll försvinner. Väck. Borta.

Att byta fluga har plötsligt blivit en smärre operation, som kräver både ljus, koncentration och framför allt - läsglasögon.

Aldrig kommer de jagande kvällsöringarna så nära som då jag fumlar efter alla hjälpmedel för att knyta på en ny fluga.

Aldrig känns åldrandet så tungt som då jag inser att jag trots både läsglasögon och ljusdiodförstärkt pannlampa ändå måste vada iland för att klara av att knyta på en ny tafsbit.

Skröplig. Förbi "bäst före"-datum. På retur.

Orvis gjorde länge en krok med extra stort kroköga. Nu vet jag varför.

Förr skrattade jag åt finurliga flugaskar med särskilda anordningar för att underlätta flugbyten. Det gör jag inte längre.

Jag vet också varför alla mina senaste torrflugor har en stor vit vinge.

Det handlar inte om att de ska imitera någon särskild insekt.

Om jag blir trängd kan jag påstå det, men då ljuger jag.

Vingarna binder jag på bara för att jag ska klara av att se flugan därute i strömvirvlarna.

Skymningsfisket är en utmaning numera. Nattfisket är alltid en golgata-vandring mot säker förnedring.

På väg hem i natten kan det ibland kännas som om jag knappt har ledsyn att hitta stigen.

Låter jag som en gammal man?

Jag fyllde nyss 46.

greve jevelberg