"Larrvära"

Vi hade åkt nästan 40 mil när vi såg att träden i Klarälvsdalen var frostbitna. I juni. På eftermiddagen. Inte alla träd, men några här och där var alldeles vita, som av snö. När vi närmade oss bebyggda trakter så såg vi att fenomenet fanns också på nära håll. I trädgårdar och parker. Alldeles vita, indränkta som av skum. Och den vita mjuka geggan sträckte sig ända ner på gräsmattan som omgav träden.

Vi satt som fågelholkar. Teorierna haglade. Svamp, mögel, eller någon exotisk insekt, en invasiv art som liftat med en bananlåda och hittat ett ekologiskt fotfäste just i Klarälvsdalen.

"Dä ä larrvära", sa den tjocka kvinnan i livsmedelsbutiken.

"Vilka larver", sa vi, storstadsborna som fortfarande trodde att på landet lever man nära naturen.

"Larrvära!", sa tjockiskvinnan.

Sedan var det ten-four, over and out och slut på diskussionen om denna säregna naturens nyck.

I Värmlands norra delar ser listan över möjliga diskussionsämnen ut så här;

Glesbygdsproblem? Ja.

A-kassa? Ja.

Rally? Jajamän.

Larrvära? Nej.

Alla våra teorier kvarstod, lika levande som någonsin.

Vi parkerade bilen, klev ur, fotograferade, förundrades och letade.

Vi såg inte en enda av "larrvära".

I tre dagar flugfiskade vi runt Sysslebäck. I tre dagar grubblade vi över de vita lämningarna efter "larrvära".

Det visade sig när vi kom hem att det var Lindmätarfjärilens larver som knaprade löv och spann in träden i en vit väv. Ungefär vart sjunde år blir de av någon anledning extra många och extra glupska. Lindmätarfjäril heter på latin Erannis Defoliaria. Artepitetet "defoliaria" betyder för övrigt avlövare.

Men i norra Värmland kallas de bara "larrvära".

greve jevelberg