Regnbåge, morkulla och lägereld

Flugfisket i de södra delarna av Sverige börjar och slutar med regnbågen. Importerad, sönderavlad, älskad och hatad. Men ändå, en gedigen grundbult.
Regnbågsfisket är förrädiskt. I början förföriskt. Bågen är stundtals idiotiskt lättlurad - för att i nästa sekund växla ansikte och bli så selektiv att den driver en god man till vansinnets rand.
Jag minns hjärtklappningen i mina egna första försök att flugkroka en regnbåge i Sisjön. Jag minns triumfen när jag lyckades.
Dock, vi stoppar i den i sjön. Och vi fiskar upp den.
Själv var jag i många goda år en av dem som såg till det förstnämnda i den fiskeklubb som har mig som medlem. Och när man är med och stoppar i fisken så blir bedrägeriet oundvikligen väldigt tydligt.
Så allt mer sällan gästade jag fiskeklubbens sjöar i jakt på regnbåge. Den betydligt vildare, men mindre mångfacetterade, havsöringen blev ny favoritfisk. Gädda på fluga blev en annan oemotståndlighet.
Samtidigt tänker jag ibland på regnbågsfisket. På sjöarna, fiskevästen med alla flugaskar och lägerelden. Myggen, stillheten och den särdeles speciella doften av skog.
Det var nära, enkelt och faktiskt roligt. Väldigt mycket Hans Lidman.
Man ska inte rynka på flugfiskenäsan åt regnbågen.
Det var vid regnbågssjön som jag till slut mästrade den svåra konsten att göra en eld. Och det var där jag lärde mig att det knirpande ljudet under skymningshimlen inte var annat än morkullans flykt.
Och jag saknar det.

greve jevelberg