100 Magnus på 100 dagar

När det gäller flugbindning är jag som Cozy Powell. Crash, bang, wallop. Hela tiden. Matar på, oförtrutet. Om och om igen. Inga krusiduller, raka spåret, pang på rödbetan.
Jag är inte mycket för "hobbyn i hobbyn". Inga stilpoäng. Min flugbindning har ett enda syfte - att fylla asken. Produktion. Tempo. Svett. Svårmod. Tristess. Men produktion.
Utan att blinka skippar jag skönhetsdetaljerna för att öka hastigheten på det löpande bandet. Gärna genvägar, om jag kan komma undan med dem.
Nu är det disigt, mörkt och tråkigt. Och det är 100 dagar till havsöringspremiären. Med bara en Magnus om dagen kan jag summera 100 nya Magnusar den första april. Mäktar jag med att binda tre om dagen, ja, ni fattar. Det blir en jävla massa Magnusar att tränga ner i de redan överfulla havsöringsaskarna. (Ibland hittar jag flugaskar jag glömt av att jag hade. Fulla med Magnusar.) Så om jag istället satsar på den föredömligt enkla, och tvärsäkra, Vita Gäddsaran så blir det minst 70 Vita Gäddsaror innan gäddflugasäsongen börjar.
Problemet är just nu bara ett - jag har inte någon lust att plocka fram städet. Och varför vet jag inte riktigt.
Men det hade kunnat bli en jävla massa flugor.

greve jevelberg

Och för den som undrar - Cozy Powell var en av de bästa hårdrocktrummisar världen skådat. I evolutionen hade han en nisch mellan John Bonham och Tommy Lee. Cozy Powell blev odödlig för sitt episkt enkla, och formidabelt tunga trumspel med framför allt Ritchie Blackmores Rainbow. Alltid dubbelbasad och en av de första att använda träklubbor på pedalerna. Dog i en bilolycka under tidigt 90-tal. Bilen ifråga var för övrigt en SAAB 9000 CD.
R.I.P.