Funderar på tid.
En gång för länge sedan gick jag runt Vallda Sandö, tillsammans med idel ädla fiskekamrater. Vi kämpade tappert, hela vägen från Låddholmsviken och runt mot mer kända vatten, där resten av aktivitetsgänget i fiskeklubben väntade. Korven smakade himmelskt, precis som ölen och kaffet.
Och när vi stod där och mådde som bäst, så spände Yngve Andersson blicken i mig.
– Jag undrar hur många fler sådana här heldagar man hinner med i livet, sade han.
Och berättade att han hade satt in fisket i den stora tidsekvationen. Där förbleknade den tid i en sportfiskares liv som ägnas åt fiske till blott en liten rännil. Sett över en livstid så kan det vara så att man ägnar mer fritid åt att klippa gräset och tvätta bilen. Fiske blir bara något man ”också gjorde” under den korta stund då man trampade på jorden.
I livets stora flöde av timmar, minuter och sekunder så blir det egentligen aldrig så mycket fiskat som man vill.
Omgivningen kan ha stora svårigheter att förstå detta. Min egen fru kan till exempel, med äkta förvåning i rösten, säga ”Ska du fiska idag igen? Du fiskade ju igår.”
Som om det fanns en nivå där det uppstår en mättnad.
Jag minns med tillfredsställelse den sommar för ett par år sedan då fru och barn reste till Stockholm på en veckas semester. Själv var jag tvungen att jobba. Men varje dag efter jobbet åkte jag direkt upp till Rådasjön och släpade efter gös. Jag levde på café Skåne-mackor, led av svår sömnbrist och älskade varje minut.
Likaledes för ett par år sedan drabbades jag av ett par veckors arbetslöshet, samtidigt som vattentemperaturen i havet låg på glödheta 14 grader.
Behöver jag tillägga att jag skördade oerhörda triumfer som havsöringsfiskare?
Plötsligt hade jag möjlighet att fiska inte bara när jag själv hade ledig tid, utan också när förhållandena var optimala.
Fick jag mycket fisk?
Japp.
Trivdes jag?
Japp.
Tröttnade jag?
Nej.
Hur jag än vrider och vänder på ekvationen så slutar den bara på ett enda sätt.
Tid.
Jag behöver tid.
Och när världens alla börsklippare nu får innehållet i mitt orangea pensions-kuvert att krympa samman till nästan ingenting så funderar jag inte så mycket på det. Jag inser att det jag behöver mest inte kan köpas för pengar.
En dag kommer jag att ha gott om tid.
Då behöver jag bara en fuktskadad husvagn, parkerad i Åkroken vid Mörrumsån.
greve jevelberg
Och när vi stod där och mådde som bäst, så spände Yngve Andersson blicken i mig.
– Jag undrar hur många fler sådana här heldagar man hinner med i livet, sade han.
Och berättade att han hade satt in fisket i den stora tidsekvationen. Där förbleknade den tid i en sportfiskares liv som ägnas åt fiske till blott en liten rännil. Sett över en livstid så kan det vara så att man ägnar mer fritid åt att klippa gräset och tvätta bilen. Fiske blir bara något man ”också gjorde” under den korta stund då man trampade på jorden.
I livets stora flöde av timmar, minuter och sekunder så blir det egentligen aldrig så mycket fiskat som man vill.
Omgivningen kan ha stora svårigheter att förstå detta. Min egen fru kan till exempel, med äkta förvåning i rösten, säga ”Ska du fiska idag igen? Du fiskade ju igår.”
Som om det fanns en nivå där det uppstår en mättnad.
Jag minns med tillfredsställelse den sommar för ett par år sedan då fru och barn reste till Stockholm på en veckas semester. Själv var jag tvungen att jobba. Men varje dag efter jobbet åkte jag direkt upp till Rådasjön och släpade efter gös. Jag levde på café Skåne-mackor, led av svår sömnbrist och älskade varje minut.
Likaledes för ett par år sedan drabbades jag av ett par veckors arbetslöshet, samtidigt som vattentemperaturen i havet låg på glödheta 14 grader.
Behöver jag tillägga att jag skördade oerhörda triumfer som havsöringsfiskare?
Plötsligt hade jag möjlighet att fiska inte bara när jag själv hade ledig tid, utan också när förhållandena var optimala.
Fick jag mycket fisk?
Japp.
Trivdes jag?
Japp.
Tröttnade jag?
Nej.
Hur jag än vrider och vänder på ekvationen så slutar den bara på ett enda sätt.
Tid.
Jag behöver tid.
Och när världens alla börsklippare nu får innehållet i mitt orangea pensions-kuvert att krympa samman till nästan ingenting så funderar jag inte så mycket på det. Jag inser att det jag behöver mest inte kan köpas för pengar.
En dag kommer jag att ha gott om tid.
Då behöver jag bara en fuktskadad husvagn, parkerad i Åkroken vid Mörrumsån.
greve jevelberg
Kommentarer