Gamla vadarskor och traditioner

Nu håller vi på att alldeles tappa koncepterna. Flugfiske har blivit en idrott, en "performance art", en sport för extremutövare.

Borta och glömd är den Hans Lidmanska slokhatten och sotpannan. Nu gäller funktionsmaterial närmast kroppen och kaffekitteln är ersatt av ett multi-fuel-kök, som fungerar upp till 8000 meters höjd.

På olika web-forum diskuteras nästa års lanseringar av spön, linor och rullar som om det vore Guccis vårkollektion. Färgglada flugfiskemagasin kladdas ner av oblyga produktplaceringar och jag som läsare får uppmaningen att sätta upp en övningsbana för att träna och vässa kasttekniken.

Jag tar det sista en gång till, så att det riktigt får sjunka in.

"jag som läsare får uppmaningen att sätta upp en övningsbana för att träna och vässa kasttekniken".

Diskus?

Spjut?

Kula?

Nej, flugfiske.

Men nu får det väl ändå för glödheta helvete vara nog. Övningsbana?

Det är alldeles för många dumskallar i farten. Dumskallar som inte läst sin Lidman. Om man kan sin Lidman så vet man att flugfisket aldrig får ströva för långt bort från Svartån, sotpannan, slokhatten och den vackra våtflugan Light Teal and Silver, Red Hackle.

Flugfiske är tradition. Inte ens det salta havsöringsfisket, eller flytringsfisket efter gädda kommer undan kraven på tradition.

Vadarskorna på bilden har varit med ett tag. En dumskalle hade tvivelsutan bytt ut dem för länge sedan, mot något nyare, mer modernt, med fantastiska egenskaper och ett krångligt namn. Och dyrare.

Men vadarskornas ägare är en av oss som förstår sin Lidman. Som förstår att det mitt i flugfisket alltid måste finnas plats för en bomullsskjorta, en sotpanna och kanske ibland en Light Teal and Silver, Red Hackle.

Vägra övningsbana.

greve jevelberg