Förnedring på Österlen

Nej, det är inte en surf-beach på Hawaii. Bilden är tagen på en fantastisk havsöringslokal på Österlen. Det var i slutet av april, långhelgen låg framför oss, boendet var kanon och vädret var strålande. Vi hade bara flugspön med oss.
Det räckte inte.
Östersjön är märklig på det sättet. Vissa vindar pressar vattenmassorna till de mest fantastiska våghöjder nära land. Och dessa vindar dominerade vår avslappnade flugfiskeresa.
Jag hade laddat upp med en splitter ny Rio Outbound, flytande i klass åtta. (För övrigt den absolut bästa fluglinekonstruktion som någonsin sett dagens ljus. Dyr så att det svider i röven, men hur jävla bra som helst. Glöm allt om skjutklumpar, skjutlinor, klippa och klistra, öglor, gångjärnseffekt, AFTM-klassning och vikter. Och köp en Rio Outbound. Men köp en klass under, den är tung. Till och med deras prefabricerade öglesystem rockar fett.)
Men....
Det hjälpte inte. Vi vadade. Vi kastade. Vi vände ryggen åt storvågorna. (Japp. Var sjunde.)
Men vi kände inte så mycket som en endaste liten dragning i flugan. På tre dagar.
Förnedringen var total.
Ibland passerades vi av danskar (alltid med jättehåvar. Vresiga.) som med febrig blick hastade vidare mot nya kustremsor. Ibland passerades vi av tyskar. (Utan jättehåvar. Trevliga.)
Alla vi mötte målade världen i svart.
Och hela tiden gnagde känslan att någonstans därute, utanför bränningarna, simmade de stora blanka öringarna. Med en trimmad Ambassadeur, en kastdobb och fluga hade vi nitat dem. Vi gjorde till och med kalkyler på snabba inköp av spinnspön på närmaste bensinstation. De höll inte.
När vi åkte hem, i förtid, var det som förlorare.
Snart har vi slickat såren i ett år. Österlen ligger kvar. Jag har fem Ambassadeurer. Och kastdobbar.
Vi kommer tillbaka.

/greve jevelberg