greve jevelberg - om flugfiske och annat viktigt

Vi jagar med ögonen. Det perfekta kastet styrs av blicken, det är med synen vi avgör vad som händer med flugan därute i vattenmassorna. Och just när man nått den höjden att en viss rutin infunnit sig, när man faktiskt kan näpsa flugfiskets ungtuppar utan större åthävor, så sviker seendet. Presbyopi. Ålderssynthet. De långa armarnas farsot, där förmågan att skapa synskärpa på nära håll försvinner. Väck. Borta. Att byta fluga har plötsligt blivit en smärre operation, som kräver både ljus, koncentration och framför allt - läsglasögon. Aldrig kommer de jagande kvällsöringarna så nära som då jag fumlar efter alla hjälpmedel för att knyta på en ny fluga. Aldrig känns åldrandet så tungt som då jag inser att jag trots både läsglasögon och ljusdiodförstärkt pannlampa ändå måste vada iland för att klara av att knyta på en ny tafsbit. Skröplig. Förbi "bäst före"-datum. På retur. Orvis gjorde länge en krok med extra stort kroköga. Nu vet jag varför. Förr skrattade jag åt finurliga flugas

Jag vill slå fast att jag tillhör dem som ibland sätter tillbaka fisk. Motiven är enkla och innebär inte på något sätt att jag anser mig mer moraliskt högstående än andra fiskare. Jag kan, om jag vill, försvara mitt beteende på många olika sätt. Jag kan citera långtgående studier från forskning i ämnet eller slåss med moralfilosfiska rättesnören för att argumentera för min sak. Men jag vet inte om jag orkar. Catch and release har blivit en outtalad norm i vissa sammanhang. Vi vet alla hur bestånden mår. Inte alltid så bra. Vi vet alla att till och med vi flugfiskare, mer ädla än andra fiskare, under en säsong kan påverka bestånden. Negativt. Det finns harr-strömmar med hårt fisketryck där harr i lämplig "abu-rökstorlek" snabbt fiskas undan. Om man inte slår ihjäl allt så kommer det att finnas fisk kvar också i framtiden. Så jag sätter tillbaka fisk. För det mesta. Problemet, för det här är ett problem, är att jag då kan anklagas för att "leka med en annan levande varelse

Titta noga. Bilden föreställer en så kallad "tomtning" från medeltiden. Sten som med möda släpats ihop till en slags husgrund längst ute på Vallda Sandö. Där finns flera. På 1300-talet var tomtningarna naturligtvis tätade och hade ett enkelt halmtak. Syftet var att ha någonstans att hålla till medans man väntade på båtarna och fisken. 1300-talet. Jag går vid samma vatten på 2000-talet och väntar också på fisken. Det är inte utan att man känner en viss ödmjukhet. Och sorg. I dagarna blev nya kvoter klara för yrkesfisket. Havet är tomt, fisken är slut och kvoterna minskas med åtta procent. Du läste rätt. Det finns nästan inga fiskar kvar, men kvoterna sänks med åtta procent. De övriga 92 procenten går det fortfarande fint att fortsätta fiska efter. "Yrkesfiskarna måste ju få säkra sin försörjning. De har ju lån och avbetalningar på sina båtar och redskap. Sänks kvoterna mer så riskerar yrkesfisket att försvinna. Skärgården utarmas." Sägs det när de misslyckade förhand

Det är bara att erkänna - det händer ingenting. Rullarna på bilden talar inte till mig. Jag har blivit så gammal ett det måste till ett retro-stuk för att det ska skaka till. Modern plast i all ära, men den är knappast sexig. Modernt CNC-fräst T 6061 flygplansaluminium. Iskallt. Jag stavas retro. En sur gubbe mot strömmen. Plötsligt förstår jag, som i ett förklarat skimmer, varför jag så innerligt trivs med mina gamla IM6-spön från tidigt 90-tal. Retro. ABU Diplomat 2000. En oslipad diamant till spöserie, där bara de verkligt starka konnässörerna rakryggat vågade stå upp och säga "jävlar, vilket bra spö". Andra vek ner sig direkt. De klarade inte ABU-loggan. Jag har sett flugfiskare som på fullt allvar satt eltejp för att dölja ABU-märket. I och för sig vid Mörrumsån, men ändå. Daiwa Whisker Fly. En annan juvel med mystiskt skön helaktion, pråliga lindningar och blaffor till textsjok över hela klingan. Lika retro. Rimfly-rullen, som startat många flugfiskekarriärer. Eller den

Vi hade åkt nästan 40 mil när vi såg att träden i Klarälvsdalen var frostbitna. I juni. På eftermiddagen. Inte alla träd, men några här och där var alldeles vita, som av snö. När vi närmade oss bebyggda trakter så såg vi att fenomenet fanns också på nära håll. I trädgårdar och parker. Alldeles vita, indränkta som av skum. Och den vita mjuka geggan sträckte sig ända ner på gräsmattan som omgav träden. Vi satt som fågelholkar. Teorierna haglade. Svamp, mögel, eller någon exotisk insekt, en invasiv art som liftat med en bananlåda och hittat ett ekologiskt fotfäste just i Klarälvsdalen. "Dä ä larrvära", sa den tjocka kvinnan i livsmedelsbutiken. "Vilka larver", sa vi, storstadsborna som fortfarande trodde att på landet lever man nära naturen. "Larrvära!", sa tjockiskvinnan. Sedan var det ten-four, over and out och slut på diskussionen om denna säregna naturens nyck. I Värmlands norra delar ser listan över möjliga diskussionsämnen ut så här; Glesbygdsproblem? J

Han kallades Bosse, metade med mask och var en av de alldeles överjävliga laxfiskarna i den lilla Hallandsån. Vi andra med alla de rätta grejorna nötte och piskade vattnet med våra fluglinor. På felslängen. Diskuterade klumpvikter, flugor, spön, varför laxen inte tog och om det var för varmt i vattnet. När den diskussionen inte kom längre bytte vi ämne. Då diskuterade vi om det kanske hade simmat förbi någon lax. Och i så fall när. Och hur. Vi blev självspelande, självuppfyllande och framför allt självutplånande. På självförtroende. Till slut var stämningen förödande. Bosse brydde sig inte så mycket om den allmänna depressionen, trots att den måste ha känts på flera hundra meters avstånd. "Det brukar alltid nappa vid åtta-tiden. Åtta-nappet", sa han muntert och satte av uppströms. "Jojo", sa vi. Och deppade vidare. "Åttalaxen", sa Bosse en halvtimma senare. Och hängde en blank nystigen lax i trädet. Vi lärde oss nåt nytt. Åtta-nappet. Och att fiske bygger

Kallt och grått. Blött och bistert. Ändå fortsätter vi år efter år att längta efter havsöringspremiären. Vi rövknullas av Fiskeriverket, som utan att blinka flyttar premiärdatum och minimimått framåt och uppåt. Vi stönar, men högre än så klagar vi inte. Vi finner oss. Tiger stilla. Biter ihop. Och längtar efter havsöringspremiären. Och Fiskeriverkets regelverk bygger på, ja, vadå? För några år sedan försökte jag tränga in i bakgrunden till de plötsliga regeländringarna. Och fann en del överraskningar. Havsöringen är inte precis den mest genomlysta fiskarten för fiskeribiologerna. Föga överraskande. Den har liten, eller ingen, kommersiell betydelse. Forskarna finansieras av anslag och staten kastar inga pengar på att ta reda på saker som inte kan omsättas i reda pengar. Havsöringens liv baseras därför ofta på antaganden. Dessa antaganden bygger i sin tur på laxforskningens slutsatser. (Laxen är en av våra mest genomforskade fiskar.) Så Fiskeriverket antar att havsöringen är som laxen, f

Laxfiske med fluga är fånigt. Lax, i alla fall här på Västkusten, är en sällsynthet. Det krävs både tur, skicklighet och en icke ringa portion envishet för att nå framgång. Och jag retar mig ibland på att laxfiskare är organiserade i en slags mc-klubbsliknande hierarki. Ett år som hang around, ett par till som prospect. Efter den första laxen finns möjlighet till fullvärdigt medlemskap. Kanske. Högst upp finns presidenten - med en starkt normerande roll. Kort sagt, det är ett jävla sjå att fiska lax med fluga. Ingen idé. Tråkigt. Nervpåfrestande. Dyrt. Och man får aldrig fisk. Men. Tvåhandsspö är tufft. Kasten är obegripliga, lite grann som en friidrottsgren. Flugorna är färggranna och häftiga. Rullen är maffig. Det finns ett ädelt och nobelt lidande i att göra en miljon spey-kast utan att ens få ett hugg. Samtidigt, man vet aldrig när det ofattbara händer. Ibland spelar jag lotto eller trav. Så kanske bara en gång till. greve jevelberg

"Enligt min mening är det dessutom angeläget att Fiskeriverket och andra frångår det avindividiserade sättet att mäta fiskar i kilo och ton och börjar se dem som individer istället. En röd tråd i vår lagstiftning är att djur skall ses som just individer. Det måste även börja gälla för fiskar." Så skriver två miljöpartister i en motion till riksdagen. Helt rätt. Om förslaget blir verklighet så införs en lag om att alla fiskar ska ses som individer. Med ett pennstreck omöjliggörs alla mängdfångande fiskemetoder över en natt. Alltså nät- och trålfiske. Yrkesfiske. Eftersom sportfiskare, mer än andra, insett att alla fiskar är individer kommer vi att ha vårt på det torra. Och gott om fisk i både sjöar och hav. På bilden ovan pågår en ädel kamp mellan två individer. greve jevelberg

Ett par timmars fiske i regnbågssjön? Då kan det se ut så här. Notera tafsspolarna. Alla. Mängder med kreativa lösningar. Inget lämnat åt slumpen. Nej, chest-packen på bilden är inte min. Jag strävar envist åt motsatt håll. Flugfiske kallas ibland poetiskt för "det enkla fisket". När man betänker mängden prylar så känns det allt annat än enkelt. Ändå - det är enkelt. Om man jämför med annat. Till exempel tjusas jag ibland av spinnfiske. Från båt. Efter gös, eller kanske rent av gädda. Då inser jag hur enkelt det är att flugfiska. För när båten ska lossas hamnar ställtiden på uppemot två timmar. Det är massor. Tanken, dunken, hinken, håven, kroken, läppgreppet, djupkartan, termosen, draggen, tampen, ficklampan. Boxen? Boxen. Och spön och rullar. Och lite till. Vill man å andra sidan få båtfisket att verka enkelt kan man snegla på specimen-metarna. Resväskor med grejor. De börjar mäska en vecka innan fiskedagen. De har förresten inga fiskedagar. De har fiskepass. Ett par dagar

Fiskedagen är över. Förhoppningar har grusats. Kvar är bara att kliva ur de fuktiga vadarna, släppa ut luften ur flytringen, packa ihop och börja den tunga vandringen mot bilen. Kanske ett kvarglömt äpple får ge en sista energikick. Det är nu den kommer - hemtyngden. Den tunga känslan av att ingenting mer än hemresan återstår. Hemtyngden. Kanske är det söndag kväll, dagen innan ännu en arbetsvecka. Allt har tagit slut. Kvar finns ingen glädje. Bara blöta fiskegrejor. Så småningom ska kroppens egna försvarsmekanismer ta över. Börja att fundera över nästa helg. Drömma om flugmönster och nya prylar. Men inte riktigt än. Först ska hemtyngden klaras av. greve jevelberg som idag är helt exalterad över att ha fått nya Flugfiske i Norden i brevlådan. Kan man annat än älska en publikation som på förstasidan puffar för artikeln "Korta, medellånga och långa Speylinor"? FIN - all respekt.

När det gäller flugbindning är jag som Cozy Powell. Crash, bang, wallop. Hela tiden. Matar på, oförtrutet. Om och om igen. Inga krusiduller, raka spåret, pang på rödbetan. Jag är inte mycket för "hobbyn i hobbyn". Inga stilpoäng. Min flugbindning har ett enda syfte - att fylla asken. Produktion. Tempo. Svett. Svårmod. Tristess. Men produktion. Utan att blinka skippar jag skönhetsdetaljerna för att öka hastigheten på det löpande bandet. Gärna genvägar, om jag kan komma undan med dem. Nu är det disigt, mörkt och tråkigt. Och det är 100 dagar till havsöringspremiären. Med bara en Magnus om dagen kan jag summera 100 nya Magnusar den första april. Mäktar jag med att binda tre om dagen, ja, ni fattar. Det blir en jävla massa Magnusar att tränga ner i de redan överfulla havsöringsaskarna. (Ibland hittar jag flugaskar jag glömt av att jag hade. Fulla med Magnusar.) Så om jag istället satsar på den föredömligt enkla, och tvärsäkra, Vita Gäddsaran så blir det minst 70 Vita Gäddsaror in

Flugfisket i de södra delarna av Sverige börjar och slutar med regnbågen. Importerad, sönderavlad, älskad och hatad. Men ändå, en gedigen grundbult. Regnbågsfisket är förrädiskt. I början förföriskt. Bågen är stundtals idiotiskt lättlurad - för att i nästa sekund växla ansikte och bli så selektiv att den driver en god man till vansinnets rand. Jag minns hjärtklappningen i mina egna första försök att flugkroka en regnbåge i Sisjön. Jag minns triumfen när jag lyckades. Dock, vi stoppar i den i sjön. Och vi fiskar upp den. Själv var jag i många goda år en av dem som såg till det förstnämnda i den fiskeklubb som har mig som medlem. Och när man är med och stoppar i fisken så blir bedrägeriet oundvikligen väldigt tydligt. Så allt mer sällan gästade jag fiskeklubbens sjöar i jakt på regnbåge. Den betydligt vildare, men mindre mångfacetterade, havsöringen blev ny favoritfisk. Gädda på fluga blev en annan oemotståndlighet. Samtidigt tänker jag ibland på regnbågsfisket. På sjöarna, fiskevästen