Om ortingen

 

Vi känner alla en orting, eller hur? En lokalare, hemmason, nån som bor dit vi åker för att kasta våra linor och böja våra spön. Jag fiskar ibland gädda i ett strömmande vatten, ganska stort, ute på ganska mycket landet. Det är inte bara att åka dit och ösa upp fisk, men när fiskeguden låter sitt ansikte lysa på oss, och det händer, då får vi hyggligt stora, och jävligt arga gäddor. Det är en redig bit att gå, men ån syns tydligt från landsvägen. Och vid landsvägen bor ortingen. Man, lantbrukare, och styvt över sjuttio år gammal. 

Och - markägare. Nånstans innerst inne är han inte riktigt tillfreds med att folk kan köpa fiskekort på hans vatten. Men han är nog mycket sportfiskare för att bli jävligt nyfiken varenda gång han ser våra bilar parkera. 

Då kommer snart en blå 60-talstraktor rullande över de vattensjuka ängarna. I hytten syns ett ljusbrunt glasfiberspö sticka ut, på spöet sitter en blodröd och urklassisk Ambassadeur, med nylonlina. Antagligen jämnårig med traktorn. Draget är ofta en ganska stor och hemmagjord spinnare. Eller, om det är laxtid, ett ganska stort skeddrag. 

Grejorna är använda, och det syns. Några av ringarna på spöet är lagade med eltejp, Ambassadeuren har sån patina att ögonen tåras, men linan är alltid superfräsch. Han kastar med stor precision, tvärs över ån, låter spinnaren eller draget sjunka två sekunder och tar sen hem inihelvete fort. Ibland får han en gädda, som han mer eller mindre filéar på plats och låter slinka ner i en ryggsäck.

Han är, så klart, fåordig. Ortingar ska vara fåordiga by design. 

Men efter de första årens trevande nickar och “tjena, tjena” har han ibland öppnat upp en aning. 

Han har bott vid ån hela sitt liv, gården har gått i familjen i generationer. Spinnarna han fiskar med har hans brorsa tillverkat, men brodern bor vid kusten och fiskar mest öring.

Och självklart var fisket bättre förr, framför allt gäddfisket. En gång fick han en lax, vid påsktid. Han och frun skulle ha gäster, han tog traktorn för att “göra några kast”, fick en sjukiloslax och “hann hem för att få in den i ugnen och klar i tid tills gästerna kom”, skrattade han. Det märktes att han gillade den historien.

Jag tror att han gärna hade velat ha fler laxar på den där sträckan.

“Men den där Ambassadeuren har varit med ett tag”, sa jag och tittade imponerat på rullen, den kanske finaste och smartaste konstruktionen som fötts i den svenska industrihistorien.

“Ja. Den har fungerat bra, bara krånglat en gång. Då åkte jag till järnaffären och de smorde upp den. Sen dess har den bara gått”, sa han. 

Jag såg att han inte riktigt greppade varför jag var så fascinerad av en fiskerulle.

Jag sa ingenting om Abu, eller Abu-muséet, eller ingenjörsgeniet Åke Muhrvall, som konstruerade den första Ambassadeuren, eller om mina egna Ambassadeurer, alldeles för många. Men jag fattade också att jag stod öga mot öga med kulturhistoria, för såna där gamla trotjänarrullar måste bevaras för eftervärlden- Så jag tog mod till mig, laddade från knäna och sa: “Detta kanske låter konstigt, men jag samlar lite grann på de där rullarna, så skulle det vara okej att jag tar en bild av din rulle?” och kände i samma andetag att nu får han nåt att berätta för jaktlaget, om tokiga stadsbor som inte bara fiskar utan utan också samlar på fiskerullar, “och han ville ta ett kort på min röda fiskerulle, har ni hört?”

Bilden ser ni här ovan. Och jävlar i min lilla låda, den där röda Ambassadeuren han fiskar med, den har sett some shit i sina dar, jag lovar. 

Bara ortingar har såna.