Nattens Drottning
 |
Jag skulle som alla andra kunna berätta den där historien. Om hur jag hittade “Det nappar i Svartån” i föräldrarnas bokhylla. Om den unge tonåringen, och om fiskeintresset. Om hur jag slukade boken och om hur det brann i hjärnan att få skaffa ett flugspö och att få knyta på en “Light Teal and Silver, Red Hackle”.
Men jag ska inte göra det. Den historien är berättad av så många andra.
Vi delar den.
Jag ska i stället berätta om årets resa till Dalarna, höstveckan, vecka 37, då jag och tre av mina finaste vänner, mina riktiga kamrater, mina blodsbröder, my band of brothers, drar på fiske.
Redan efter första året bestämde vi att aldrig mer säga namnet högt. Nu kallar vi den Svartån, om någon lyssnar.
Det räcker så.
Den där tonåringen som grävde fram “Det nappar i Svartån” ur hyllan en dag i det mörka 70-talet är idag en vuxen man.
Men jag fick stå där i år igen. Mitt i vildmarken, mitt i den Hans Lidmanska naturen, milsvitt ut i fjäll och videskog, med björkträd, tall och granar. Där fick jag vara, där fick jag andas och leva, där fick jag ha min stund i verkligheten.
Jag fick gå i tolvgradigt älvvatten och kasta min fluga efter vakande harr, i djupa skogen, långt från ära, redlighet och civilisation.
Tänka långa tankar och ha långa samtal med fina vänner runt lägerplatserna vi redde oss.
Knyta på en Light Teal and Silver Red Hackle, bara för känslan. Bara för att under ett par minuter få koppla ett grepp tillbaka i flugfiskehistorien, till Nattens Drottning och nattliga duster med guldglimrande storöringar som narrats att hugga.
Det är prime life, min vackraste stund, mina finaste ögonblick staplade på rad, och lagda intill varann. En hel vecka.
Idag när jag skriver detta är det veckor och månader senare. Ändå plockar jag fram den där känslan, flera gånger om dagen. Tar fram den, tittar på den, smakar den.
Den ligger därinne, som litet smycke. Hans Lidman hade fattat.
Kommentarer