greve jevelberg - om flugfiske och annat viktigt

Nej, det är inte en surf-beach på Hawaii. Bilden är tagen på en fantastisk havsöringslokal på Österlen. Det var i slutet av april, långhelgen låg framför oss, boendet var kanon och vädret var strålande. Vi hade bara flugspön med oss. Det räckte inte. Östersjön är märklig på det sättet. Vissa vindar pressar vattenmassorna till de mest fantastiska våghöjder nära land. Och dessa vindar dominerade vår avslappnade flugfiskeresa. Jag hade laddat upp med en splitter ny Rio Outbound, flytande i klass åtta. (För övrigt den absolut bästa fluglinekonstruktion som någonsin sett dagens ljus. Dyr så att det svider i röven, men hur jävla bra som helst. Glöm allt om skjutklumpar, skjutlinor, klippa och klistra, öglor, gångjärnseffekt, AFTM-klassning och vikter. Och köp en Rio Outbound. Men köp en klass under, den är tung. Till och med deras prefabricerade öglesystem rockar fett.) Men.... Det hjälpte inte. Vi vadade. Vi kastade. Vi vände ryggen åt storvågorna. (Japp. Var sjunde.) Men vi kände inte så

Ibland försöker jag med egenterapi när jag fiskar havsöring. Jag börjar hela fisketuren med att säga "idag ska jag inte fiska med Magnus". Och knyter på ungefär vad som helst - utom en Magnus. Oftast blir det någon slags räkimitation. Sen fiskar jag. Eller rättare sagt, jag kastar ut och tar hem. Så långt kan det kallas att jag fiskar. Men i huvudet fiskar jag inte. Jag ägnar mig bara åt ett mekaniskt hemtagande och utkastande under tiden som jag funderar på om inte en Magnus hade fungerat bättre. Naturligtvis är detta förödande. Naturligtvis tar det inte lång tid förrän jag klappar igenom, knyter på en Magnus och (jodå) fångar fisk. Världens bästa fluga. I alla fall för mig och havsöringen. Men ibland kan det bli lite tråkigt. greve jevelberg

I dag fick jag nya Fiskejournalen. Jag har prenumererat så länge jag kan minnas och ledarsidan har alltid sett likadan ut. Haven dör, fiskarna dör och näten fångar dem allihop. Protestera nu. Bla, bla, bla. On and on and on and on... Det slutar aldrig. Ibland bläddrar jag i gamla fisketidningar. Riktigt gamla. Likadant. Fisken dör och haven dör och näten ligger som ridåer längs kusterna. Och visst - det är sant. Så är det. Alla vet om att det är så. Men ingen bryr sig. Så vad gör man? Går med i Sportfiskarna? Allvarligt talat - vad som helst men inte det. Nej, vill vi på allvar göra något åt nätfisket längs kusterna så måste vi begripa en sak. De som fiskar med nät är idioter. Imbeciller. Dårar. Inavlade kustbor med sex fingrar på varje hand. Det är människor som slår sina barn, och inte kan stava, skriva eller räkna. Svagbegåvade. Drägg. Politikerna kommer aldrig att göra något åt nätfisket. De har sommarställen i skärgården och tycker att dåren "Österman på skäret" är ett

Det här gänget kommer inte ur min flugask. Min läggning är mera stram - mindre färgglad - i alla fall när det gäller havsöringsfiske. Den perfekta havsöringsflugan är grå. Med några strån grått. Och ett grått hackel. Gärna bunden på en grå krok. Den heter The Magnus, uppfanns av en dansk och den fångar havsöring i alla väder. Möjligen lägger det gråa lite sordin på flugbindarglädjen och flugaskens färgsättning liknar dammråttorna under sängen. Grått, i olika nyanser av grått. På bilden syns Magnus olika kusiner från landet. Ystert färgsatta, påträngande och säkerligen tuggade av en och annan öring. Men för lite grå. En grå The Magnus. Alltid. greve jevelberg

Bilden föreställer en dag på jobbet i andasvadarnas värld. Skit, sand, saltvatten, oljerester, hydrauliskt nedfall, osmos, ozon, nanopartiklar, rens, sten, mossa, gräs och en påse Pågens gifflar. Tuff skit. De blir skitiga, vadarna. De ska skötas, vändas, värmas, vikas, torkas, rullas och vrängas för att det hyperjapanska superventilerande andasmembranet ska kunna fortsätta att andas. Men de blir skitiga. Därför kommer det en dag. Det kommer en dag i alla flugfiskares liv. Det kommer en dag då en fråga måste besvaras. En fråga som söker sitt svar. Är du redo? Är du redo att svara på den frågan? Sträck dig längst in i ditt hjärtas allra heligaste kammare - och ställ dig frågan - ska man tvätta sina andasvadare? Och i så fall - med vad? In i maskin på 40 grader - be till Gud och antagligen så funkar det? Eller en försiktig torrstrykning - fuktig svamp och hederlig såpa? Eller värsta supersyntettvättmedlet med garanterat isolerande och vattenavstötande egenskaper? Det sägs att skitiga an

Känner ni igen den? Loop-rullen. Vände upp och ner på flugfiskevärlden när den kom i slutet av 80-talet. Levde länge i tysthet men satte så småningom en storspolad large arbour-lavin i rullning. Storspolarna var plötsligt den bästa uppfinningen sen hjulet. Gärna flugfiske - men först en ordentlig storspole. Elaka tungor sade att idén med den stora spolen på Loop-rullen föddes eftersom dåvarande Karpens flugfiske var generalagent för Airflo. Samtidigt var det så att Karpens ägde varumärket Loop. (De till och med blev Loop, några år senare.) Och Airflo tillverkade världens absolut rullminneskänsligaste fluglinor. Låg som telefonsladdar på vattenytan. Jag vet - jag hade en. Odugliga linor. Men om man lade dem på en storspolad Loop-rulle så blev rullminnet hanterbart. Kanske var det så, men den klassiska Loop-rullen är fortfarande en riktigt bra flugrulle. Som i många, många år betingade ett pris på runt tre tusen kronor. Cirka. Tills det tog hus i helvete. Danielsson, företaget som tillv

Platsen är pool 8 i Mörrumsån, året är 1994, månaden är juni, vattenföringen är utmärkt och den unge mannen på bilden är sprängfylld av laxfrossa. Vi åkte troget till Mörrumsån varje år. Varje år var det lika spännande att söka fiskekort. Varje år var vi lika överraskade över att vi lyckades. Nästan varje år var förutsättningarna goda. Vi såg folk fånga lax, vi såg laxar vaka och vi förundrades över att en såpass liten å kunde rymma så gigantiska fiskar. Vi mötte fiskekändisar. Ett par gånger såg vi Jan Grünwald vada omkring på 8:an och Kent Håkansson sprang ofta förbi oss på stigarna. Respekt. Vi hade det fint i Mörrum. Men vi fångade väldigt lite lax. Första året landade en fiskare ur vårt sällskap en redig bit i "Hästhagen". Han hade varit till Mörrum förr, men vi laxnoviser förundrades storögt över pjäsen, som vägde 10, kanske 12 kilo. Sedan hände aldrig så mycket mer, förutom året då en lax tappades efter en omfattande fajt, som dessutom utkämpades med enhandsspö. Men M

Inte flugfiske. Men så nära du någonsin kan komma. Samma fokus, samma koncentration, samma närhet. Isfiske. Den kylda flugfiskarens tröst under mörka vintermånader. Vidder av is, enkel utrustning och en ivrig väntan på... jo jag måste skriva det - djupens randiga rovriddare. The Wolfpack. Jaktlaget. Abborrstimmet. Sååå svåra att komma till tals med. Och så utmanande när de stramar upp balanspirken. Inte flugfiske. Men nära. greve jevelberg

Den här flytringsturen hade börjat ungefär tolv timmar innan bilden ovan togs. Då hade jag gjort den första sonderingen över utrustningens tillstånd. Kollat tafsar, fyllt askarna, och fällt baksätena i bilen. Packat, checkat vädret, riggat. Fyllt termosen. Köpt macka på OK. Det var första dagen jag luftade den nya pontonringen. Mina förväntningar var skyhöga. Sekunderna efter att bilden exponerats upptäckte jag att jag glömt simfenorna. Det kallas ställtid. Ordet uppfanns inom tillverkningsindustrin. Tidsstudiemannen beräknade inte bara hur många moment arbetaren hann med under en timmas produktion. Ställtiden skulle också beräknas. Ställtiden är den tid som går åt för att ställa om svarven, eller fräsverktyget, eller maskinen, mellan de olika arbetsmomenten. Den ligger liksom utöver den vanliga, inräknade tiden. Ibland är den lång. Förbannat lång. greve jevelberg

Less is more. Fråga Phil Rudd, trummisen i AC/DC. Ägde aldrig en ridecymbal, gjorde aldrig en trumräka men var ORUBBLIG. Virvel - kagge- hugg - yxa - virvel - kagge - hugg - yxa. Han vågade minimera. Less IS more. Nu applicerar vi detta på flugfisket. Kolla in "flugasken" på bilden. En djärv kille som packat för en långweekend harrfiske i Klarälven dunkade ner ett par beprövade kusar i en tom snusdosa. Typ Phil Rudd. Vad ser vi? En snabb blick säger mycket syntet, foam och till och med kork. Osänkbart. En mer närgående betraktelse avslöjar getingar, myror samt en och annan Red Tag. Runda av med ett par superpuppor och du är hemma på ett par dagars torrflugfiske efter The Lady of the Stream. Men - invänder vän av ordning och entomologi - tänk om det kläcker Baetis Rhodani Ephemerella just den helgen? I storlek 18? Katastrof. Hotad fiskehelg. Förnedring. Då plockar vi fram vår Lidman. Letar upp stället där Lidman hittade selektiv vakande röding i en liten tjärn i Tjotahejtikas

Tunga grejor. Stora långa peangen. Käftöppnare. En skogstjärn, knappt två och en halv meter som djupast, strösslad med näckrosbälten. Ståltafs. Inramade av träd som precis lämnat den inställsamma grönskan och kurar ner sig inför en lång, bister vinter. Vatten som blir allt kallare. Grälla, stora flugor. Och gäddor. I morgon förmiddag drar vi på neoprenvadarna, vinkar hej då till våra prostata-körtlar och kliver i flytringarna. Kanske är det sista gången i år. greve jevelberg

Frisk fisk i friska vatten. Ungefär så låter organisationen Sportfiskarnas slogan. Och frisk fisk i friska vatten betyder väl att fisken inte har sjukdomar, att vattnet är rent, och att fiskbeståndet klarar sig bra. Och fortplantar sig naturligt, utan isättningar från fiskodlingar. Det är en bra slogan. Och det är en bra princip. Men ibland funderar jag. Flugfisket av idag fjärmar sig allt mer från de friska vattnens friska fiskar. Söder om Dalälven finns nästan inga naturliga strömmande vatten kvar. Flugfisket mer eller mindre bygger på put and take-sjöar med inplanterad regnbåge. Regnbågen är absolut ingen frisk fisk, oavsett hur rent och friskt vatten den får. Men om redskapsbutiker i södra Sverige ska kunna fortsätta kränga Loomis, Sage och Loop-spön för tio laxar styck, så måste det nog finnas åtminstone en regnbågstjärn för konsumenten. Det riktigt klassiska flugfisket fanns kanske bara i Hans Lidmans böcker. Om det ens fanns då. Minns att han redan på 40-talet mörkade klassiska

Havsviken på bilden är nog det närmsta jag kommer ett hemmavatten. Och som hemmavatten har viken absolut uppenbara begränsningar. Visst skiftar årstiderna därute, fattas bara annat. Men det är inte så där väldigt lätt att mysande av fröjd invänta lärkornas ankomst, leta efter vitsippor eller ta en termoskopp på stranden därute. Som man ska göra vid sitt hemmavatten. Vi snackar trots all om en havsvik hyggligt långt ut på kustremsan. För det mesta blåser där storm. Är det sommar och inte storm så badar människor överallt. Och den biologiska mångfalden är inte bedövande. Mest mås, borstmask och en häger då och då. Humlor på sommaren. Torkad tång. Rester av trålgarn. En koflock. Kanadagäss. Vid horisonten ser man Stena-färjan, punktlig som en klocka. Det rockar inte. Mitt hemmavatten är trist, även om det är ett bra ställe för havsöringsfiske. Och jag drömmer om ett riktigt hemmavatten. Ett riktigt hemmavatten är alltid strömmande. Och ett strömmande vatten kräver att man är närvarande p