Nästan som förr

För några år sedan åkte vi tillbaka. Målet var Sysslebäck, i norra Värmland. En gång ett Mecka för flugfiske efter harr i Klarälven, odödliggjort av mäster Bergqvist, omtalat, omhuldat, omsvärmat och, till slut, utarmat.

Länge var ett besök i Sysslebäck närmast obligatoriskt för nykläckta flugfiskare. Alla skulle valla en ”Superpuppa” eller en ”Rackelhanens Svärfar” i Klarälvens mörka vatten. Det gick som det gick. Fisken räckte inte till, i det som ofta kallats ”Sveriges sydligaste harrströmmar”.

Våra sista resor under tidigt 00-tal hade bekräftat att inte många harrar överlevde den ödesdigra ”röklådanstorleken”. Kvar, till oss, blev oftast bara pekfingerlånga harrbarn.

Ryktet om Sysslebäcks död som harrparadis spred sig.

Det var också en utdöende glesbygd som mötte oss. Campingen fanns kvar, men anrika fiske- och järnaffären Mogrens hade flyttat. Hus stod tomma, med flagnande färg och fönster tomma på liv. Timmerbilarna på väg 62 höll gasen i botten för att inte sugas in i Sysslebäcks dödskramper.

Vi slog upp våra tält, de enda på campingen, och konstaterade att Klarälven gick hög. Mycket hög. Det var läge att deppa, men vi tröstade oss med att miljontals kronor på senare år plöjts ner i strömmarna för att återställa flottningsskador.

Någon nytta måste väl pengarna ha gjort?

Ett av våra forna hot spots var numera avlyst för fiske. ”Uppväxtområde för småfisken”, hette det. Minimimåttet för harren hade också höjts, kanske en signal om att nya tider hittat också till Sysslebäck.

Och vi var på plats, om inte annat för att minnas.

Men redan under första dagens anmarsch vakade huggvillig harr. Ett skvätt, en signal, ett järtecken. Och faktiskt, Klarälven levererade, gång på gång. Det var, kort sagt, nästan som förr.

Vada ut på vakande fisk, smyg ner en Klinkhammer, slurp, mothugg, harr. Piece of cake. Trots högvatten, kyla, blåst och regn så fanns fisken där. Många gånger i anständig storlek och de största fanns som alltid längst därute. Så långt ut som bara mycket våghalsiga män, eller harrfiskelegendaren Mats Mörkh, vågar vada för att få till ett kast.

Snart var vi inne i flugfiskelunken. Dagarna och kvällarna gick snabbt i jakt på vakande fisk. Nätterna fylldes av flugsnack och taktikdiskussioner i tältlampans sken. Kort sagt, vi började trivas.

Och vi mötte snart Sysslebäcks själ, en hård kärna av flugfiskare, som alla hyrt stuga under samma vecka, ända sedan slutet på 80-talet. Alla hade en flätad fiskekorg över axeln, alla trotsade strömmen utan vadarstav. De fiskade lugnt och vackert, med snygga kast och ädla uppströmsmendningar.

Bara torrfluga. Klassiskt.

Där någonstans kände jag att flugfisket återigen växte i mig. Självklart är det kul att lägga ut megaklumpar i 40-meterskast på kusten, eller ducka för jättegäddflugor i vasskanterna.

Samtidigt -  flugfiske behöver inte vara mer än vad det är i Sysslebäck.

Det finns något mystiskt enkelt, men oerhört lockande, i att fiska torrt i strömmande vatten. En historia, ett kulturarv, angenämt behagligt att omfamna.

Visst, jag reagerar på att folk fortfarande envisas att fiska med flätkorgen över axeln. I mitt stilla sinne hoppas jag att korgen bara är en symbol för kulturarvet, eller kanske bara ger plats åt extrapackning.

Och jag har lite svårt för snacket om hur många harrar man stoppat i röken efter helgfisket.

Samtidigt förundras jag av att ortingar i nedkörda Volvo 740:or och foppatofflor ger mig en lektion i bästa imitationen av gul forsslända. Bara i Sysslebäck.

Sysslebäck andas flugfiske. Fortfarande. Och det räcker långt.

greve jevelberg