Vy från en ring

Så kom den då, den efterlängtade dagen då flytringen för första gången plockades ner från väggen. Rutinerna satt i ryggmärgen och insteget i Rådasjön var precis lika enkelt som i höstas. Solen värmde och jag var hela tiden övertygad om att detta var dagen då Rådasjön skulle chocka. Rådasjön skulle kliva fram, ta täten, visa mognad och initiativ. Pånyttfödd.

Glöm alla tröstlösa trollingturer, alla nattliga pass efter tröga gösar, alla eoner av tid som lagts på fruktlösa försök att komma till tals med fisken i denna den mest trilska av västsvenska insjöar.

Idag skulle vi vara kompisar, Rådasjön och jag.

Idag skulle jag lägga ringen rakt i ansiktet på lekstinna, ilskna 15-kilosmadamer med tandgarnityr värdiga en Steven Spielbergsk filmhaj. Sjösatt i en vik fylld av parkerade sötvattenskrokodiler kunde jag inte misslyckas. Inte en dag som denna, med den sena februarisolen skinande i ansiktet.

Det tog mig ett par dryga timmar att böjas ner i tröstlöshet igen. För inte knäpper Rådasjön upp bara för att jag larvar dit med en flytring, flugspö och ett knippe Vit Gäddsara. Hon kräver större tribut än så. Hon kräver ödmjukhet. Något jag sorgligen missat i min iver att njuta av solen och vifta med simfenorna i barnslig fröjd över att återigen vara ute på gäddflugfiske.

Jag trodde det var enkelt. Nu vet jag bättre.

Förlåt, Rådasjön.

greve jevelberg