greve jevelberg - om flugfiske och annat viktigt

Jag prenumererar på, eller köper, alla fisketidningar som finns på marknaden. Ofta dimper det ner ett exemplar när jag minst anar det och jag sparar snabbt undan det för läsning vid ett senare, mer lämpligt tillfälle. Inte sällan tror jag att detta senare, mer lämpliga tillfälle, kommer att uppstå på toaletten. Vilket det kanske gör, men aldrig tillräckligt länge. Så allting slutar med att högen med knappt genomlästa fisketidningar nu är nästan halvmeterhög. Den skulle utan vidare kunna välta omkull på ett ganska dramatiskt sätt. Den är i vägen och den har helt enkelt blivit ett problem. Och den säger en hel del om hur tillvaron sett ut den senaste tiden. I dag lade jag senaste numret av Flugfiske i Norden överst i högen. Jag ska läsa den ordentligt, någon dag när jag har mer tid. Senare. greve jevelberg

Den kallas Djupflugan. Namnet dök upp halvt på skämt, halvt på allvar, inför ett av de flugbindarmaraton vi brukar ha i fiskeklubben. Problemet var att mönstret var totalt okänt. Själva namnet gav ett par träffar på Google - men inget mönster. Och där kunde väl det hela ha slutat. Men så slog det mig att det är precis det här som jag jobbar med - att leta upp information och fakta om sådant som inte är känt. Efter ett par telefonsamtal hade jag en man från de djupa skogarnas och älvarnas land på tråden. Visst kunde han ge mig mönstret till Djupflugan. Så här kommer den -Djupflugan – fritt efter originalet som bland annat såldes av Landbys i Östersund. Sedermera blev flugan mer allmän och mönstret började bindas upp av både lokala och gästande flugfiskare, främst runt Hårkan och Långan. Så här ska den bindas; Krok: våtflugkrok , storlek 10 ”För trettio år sedan bands alla flugor i en enda storlek.” Kropp: Ventilgummi. Lindas runt kroken så att det bildar en segmenterad kropp, med väl

Svårare än så här behöver det inte vara. Ballerinan funkar kanonfint till snabba, lite småfrusna fisketurer. Finns färsk och fin överallt, till överkomligt pris. Smälter alltid lätt i munnen ihop med nybryggt kaffe ur en väl förvärmd termos. Ballerinan har dessutom en hög sockerhalt, som mättar tillfälligt och hindrar blodsockret från att sjunka genom fotsulorna. Ballerinans kusin Singoalla kan också fungera bra - men personligen föredrar jag Singoallan under mer kontrollerade former, till exempel vid fiske från båt. En god vän väljer alltid Singoalla till allt göstrollande. Sådan är han. Sedan bilden togs har termosen (89 kronor, halva priset på Willys!!) genomgått en sinnrik customisering. Undertill på muggen har jag fäst en liten fyrkantig kardborretejpbit, ursprungligen en detalj från bilindustrin. Kardborren får dryckeskärlet att stå stadigt på flytringens ena ponton. (Där finns ett motsvarande kardborrefäste, ursprungligen designat som spöhållare/spöfäste.) Känslan av att paddla

Kolla skyltarna. Och fråga dig själv - är fiske tillåtet? Skulle inte tro det. Men där nere vid stigens slut ligger en liten, liten pöl som enligt samstämmiga uppgifter hyser ordentliga gäddor. Man kan skymta den på bilden om man ser bortom den gula varningsfärgen. Insteget såg bra ut, hela sjön är omgiven av vass, förutom den lilla öppningen vid den PRIVATA badplatsen. Gäddvatten. Egen risk, privat och kör fan inte moppe skriker skyltningen. Och överallt ligger vita villor otäckt nära vattnet. Naturupplevelsen är lika med noll. Jag skulle känna mig som en badanka i ett skyltfönster om jag sjösatte flytringen. Och jag skulle hela tiden snegla över axeln efter medborgargarden på väg att freda sin PRIVATA badplats. Men ändå - riktigt ordentliga gäddor. Jag tänker ofta på det. greve jevelberg

På bilden syns ett alldeles fantastiskt insteg. Det uppfyller alla de kriterier som utmärker ett bra insteg och det är dessutom försett med en Storsten. Storstenen gör det fullt möjligt att navigera säkert iland också nattetid, i skenet från blott en pannlampa. Den fungerar också alldeles utmärkt som bord, spöställ och allmän centralpunkt under fisket. Detta kustavsnitt har vi fiskat i många goda år. Vissa år har vi belönats rikligt och det märkligaste är att några av de mer anonyma vattenrymderna ofta släppte ifrån sig de största fiskarna. Det hände att vi grubblade över detta. När vi började att paddla ut med flytringarna förstod vi plötsligt varför. Hela kustremsan är fullkomligt nerlusad med undervattensgrynnor, en del stora som tennisbanor. Dessa grundområden reser sig myndigt upp från botten och ibland slår simfenorna i tången - 50 eller kanske 100 meter ut från stranden. Från land är detta omöjligt att upptäcka. Och det är klart att dessa grundflak blir rena skafferiet för havs

Låt oss snacka flytring. Ett gott flytringsfiske kräver ett gott insteg. Insteget kallas den plats eller det ställe där du stiger in i sjön. Kanske reagerar du över att jag väljer uttrycket att ”stiga in i sjön” i stället för att ”stiga i” sjön. Jag kan bara säga att "stiga in" i sjön ligger närmast att beskriva det som faktiskt händer. En flytringsfiskare stiger in i sjön. Allt flytringsfiske sker inne i sjön. Så vad kännetecknar ett gott insteg? Närhet. Ingen blir lycklig av att vandra flera kilometrar med en pumpad flytring på ryggen. Och nöjet av den förväntade fisketuren minskar exponentiellt med mängden svett som samlas i vadarbyxorna under den långa gångmarschen. Ett bra insteg ligger alltid nära. Bottenförhållanden. Att vada är inte samma sak som att gå i vattnet med simfenor på fötterna. Även den mest fridfulla sjö- eller havsbotten kan visa upp oanat ondsinta sidor så snart simfenorna kommer in i bilden. Det bästa insteget har bottenförhållanden som navigeras lika b

Det som syns på bilden är en kolossal distraktion, ett totalt återfall, en öppen regression i jagets tjänst, flykt, recession, en patetisk tillbakagång, en medelålders kris och ett krampaktigt fastklamrande vid den ungdom som för länge sedan flytt. Och alldeles för jävla skojigt. Men efter det senaste halvårets utflykt i trumromantikens utkanter finns nu ett uppdämt behov av fiske. Massor av fiske. Flugfiske. Jerkbait. Laxfiske. Poppers. Blytunga wobbler. Vit gäddsara. Tafs. Pimpelfiske. Torrfluga. Orden - termerna - får mig att må bra. I kväll laddar jag för en morgondag i flytring och min iver är gränslös. Pryl-pysslet känns bekant och hemtamt. Till och med den nyupptäckta oron över att glömma viktiga detaljer går att leva med. Jag ska fiska och jag kan inte få nog. Borde det vara ett problem? /greve jevelberg

Förr var det inte krångligare än så. Linor fanns antingen som dubbeltaperade eller som klumplinor. Dubbeltaperade användes av "flätkorgsmaffian" som talade sig varma för den dubbeltaperade linans fina "kontroll" och "känsla" och andra småflummiga begrepp. Dessutom, påpekade korgmaffian förnumstigt, gick det att vända linan när den ena ändan blivit utsliten. Vi andra använde klumplinor. Säkert var det si och så med både kontrollen och känslan, men det gick fint att kasta långt, inte minst när det blåste. Så det var klumplinor som gällde och köpte man mill-end så kunde man klara sig hur länge som helst med linor som aldrig kostade mer än blott en hundralapp. Mill-end linorna innehöll skönhetsfel, eller så var de kanske för korta. Skit samma. De funkade kalasfint på kusten. Ingen klagade, alla var nöjda, fisken bet och linorna höll tills de tog slut. En dag för inte länge sedan köpte jag mig en ny kustlina. Av fint märke - Rio Outbound. Dyr så jag fick svett

Så kom den då, den efterlängtade dagen då flytringen för första gången plockades ner från väggen. Rutinerna satt i ryggmärgen och insteget i Rådasjön var precis lika enkelt som i höstas. Solen värmde och jag var hela tiden övertygad om att detta var dagen då Rådasjön skulle chocka. Rådasjön skulle kliva fram, ta täten, visa mognad och initiativ. Pånyttfödd. Glöm alla tröstlösa trollingturer, alla nattliga pass efter tröga gösar, alla eoner av tid som lagts på fruktlösa försök att komma till tals med fisken i denna den mest trilska av västsvenska insjöar. Idag skulle vi vara kompisar, Rådasjön och jag. Idag skulle jag lägga ringen rakt i ansiktet på lekstinna, ilskna 15-kilosmadamer med tandgarnityr värdiga en Steven Spielbergsk filmhaj. Sjösatt i en vik fylld av parkerade sötvattenskrokodiler kunde jag inte misslyckas. Inte en dag som denna, med den sena februarisolen skinande i ansiktet. Det tog mig ett par dryga timmar att böjas ner i tröstlöshet igen. För inte knäpper Rådasjön upp b

Det här kan vara lösningen på flera problem. Kreationen på bilden är blott en prototyp, men ser precis så farlig och matnyttig ut som jag önskar. Redan har flera förbättringar och förändringar kommit till. Den har alla chanser att bli något riktigt, riktigt stort. Och det kan vara den här som för alltid löser mig från fixeringen vid The Magnus. Fördelar; Den är enkel, och tar sitt avstamp i bara ett fåtal material. Den är slitstark, hacklet ligger väl skyddat under en ordentligt lackad ryggsköld. Ytterligare lack i alla ändar försäkrar livslängd och hållbarhet. Den går fort, fort att binda. Prognos; Kanske en blivande klassiker. Kanske en milstolpe. En klok amerikansk flugfiskare skrev en gång att den bästa flugan inte vinner några skönhetstävlingar så länge den är "buggy looking and down there". När den sitter i städet kan jag knappt ta mina ögon från den. Sååå "buggy looking". Snart är den "down there". greve jevelberg

Laddar för ett flugbindarmaraton, där de redan fulla askarna ska fyllas på med mängder av ännu fler odödliga öringmönster. Ursäkten är en veckändas fiske på Bornholm, och faktiskt, att tolv timmars flugbindande i grupp är en ganska trevlig form av social samvaro. Problemet är flugtröttnaden. Jag har mina Magnus. Och jag kan mina Magnus utantill och behöver egentligen inte fler. Jag kan binda dem i sömnen. Been there. Done that. Det mest spännande jag kan tänka mig är att binda in gummiben på dem. Vilket egentligen inte är spännande alls. Alltså behöver jag något nytt. Fräscht. Noveau. Slår upp en gammal Allt om Flugfiske. Möts av en artikel som heter "Sex dödliga mönster för kustöringen" och som bland annat listar ett par hederliga gamla hårvinge-streamers. Hårvingade streamers, i en artikel från 2007. Känns sådär. Hårvingar är i vattnet ungefär lika levande som vilken glasspinne som helst. Jag kräver mer än så. Så jag surfar över till Global Flyfisher. Där binder de räkimita

Kanske är det för att sommaren var ovanligt kall, kort och regnig. Men så mörkt som i år brukar det inte vara. Vintern brukar inte ha den här tyngden. Den är svår och jävlig. Envis. Efterhängsen. Jag har blivit fixerad vid mörkret. Hänger på web-sajter för att kolla när midvintern når sitt absoluta "ground zero". Hänger på samma web-sajter för att notera de få minuter som dagsljuset ökar dag för dag. Inte många. Och jag längtar efter att fiska. Eller bara efter att komma på utsidan. Jag är inte ensam. För en dryg vecka sedan fick jag ett mail. En god vän beklagade bristen på pimpelisar och föreslog att kanske skulle vi sjösätta flytringarna? Istället för pimpelfiske? En januaritur efter gädda? Det var ju ändå så milt för årstiden? I dag tankade jag bilen. I 18 m/s nordostlig vind - med en temperatur runt nollan. Tillsammans blev de sibiriska i sin ilska mot huden. Jag tittade ner på mina händer, där finmotoriken kämpade hårt för att kunna greppa själva bensinpumpshandtaget. J

Det här är så jävla korkat. Jag var totalt oförberedd och det är väl sannolikt därför det tog så svårt. Sedan strax före jul binder jag laxflugor. Igen. Jag har gjort det förut och jag vet hur det slutar. Men som alla missbrukare tror jag att jag kan sluta när jag vill. Imorgon. Kanske. Jag har en plan. Den ser ut så här, ungefär; Jag binder mig en hel hoper med laxflugor. På bra dubbelkrok. Laxflugorna ska vara kända, berömda, betrodda, solida och fiskfångande mönster. Bara. Inga fria fantasier bakom bindstädet. Till sommaren kommer jag att ha en hel ask full med klassiska laxmagneter i användbara storlekar. Då ringer jag en kompis, packar bilen och drar på en veckas laxfiske i Norge. Tält eller hytte är skit samma, i Norge simmar lax överallt. Väl på plats fiskar jag bara med de kända, berömda, betrodda, solida och fiskfångande mönster jag har i asken. Tills jag får en lax. När jag fått en lax letar jag upp avsnittet lax i boken "Allt fiske jag måste hinna med innan jag dör&quo