Alla planeter på rad

 

Ni vet det, jag vet det, alla vet - det har varit ett jävla skitår, det här. Och en stor del skit var att den årliga, omhuldade och så ända in i helvete efterlängtade höstveckan med harrfiske frös inne. Norge. Denna lilla jordbrukar- och fiskenation längst ut på kanten av världen, denna den sista Sovjetstaten, detta land som tror man kan förbjuda sig ur alla bekymmer och problem, stängde ner. Corona. Isolering. Karantän. Harrveckan var egentligen död redan i våras, men vi ville så gärna tro. Vi närde ett hopp om att blott vi kom upp i den glesbygdigt vackra Glomma-dalen så skulle vi varken hosta, andas eller ens knappt titta på nån norrman. Bara. Vi. Fick. Flugfiska.

Nej.

Plan B började med en stenhuggare från Arvika, på Kungsbacka torg. Vi snackade. Slängde lite käft. Värmland, "då fiskar du?" och "jodå, mycket harr med flugspö" och "rackelhanen" och jag berättade om våra Norge-bekymmer, corona, covid, karantän och allt helvete och snart hade han, denne hedersman, kastat fram ett plan B-vatten till oss, eller, så här; han släppte in mig och oss, främlingar, i sitt allra heligaste. Tipsade om ett strömvatten, lite bortglömt. Det fanns nästan inte på nätet. Knappt på kartan heller. Svenskt. En bit att köra, men full görbart.

Men där simmade fin harr. Inte Norge-stor, men fin.

Vi hade en praktvecka. Naturen var vild, skogen mäktig och grusvägarna oändliga. Antagligen skrapade vi bara på ytan, för vi var ju gäster och rookies, noobs, som hittade nya fiskeställen varje dag. Det var en vecka då alla planeter linjerade upp på rad. Perfekt.

Det var så bra att vi inte längre säger namnet högt. Om nån frågar svarar vi som Hans Lidman - vi fiskade i Svartån. Det räcker så.

Han var en hedersman, den där stenhuggaren.

Greve Jevelberg