greve jevelberg - om flugfiske och annat viktigt

Förr var det inte krångligare än så. Linor fanns antingen som dubbeltaperade eller som klumplinor. Dubbeltaperade användes av "flätkorgsmaffian" som talade sig varma för den dubbeltaperade linans fina "kontroll" och "känsla" och andra småflummiga begrepp. Dessutom, påpekade korgmaffian förnumstigt, gick det att vända linan när den ena ändan blivit utsliten. Vi andra använde klumplinor. Säkert var det si och så med både kontrollen och känslan, men det gick fint att kasta långt, inte minst när det blåste. Så det var klumplinor som gällde och köpte man mill-end så kunde man klara sig hur länge som helst med linor som aldrig kostade mer än blott en hundralapp. Mill-end linorna innehöll skönhetsfel, eller så var de kanske för korta. Skit samma. De funkade kalasfint på kusten. Ingen klagade, alla var nöjda, fisken bet och linorna höll tills de tog slut. En dag för inte länge sedan köpte jag mig en ny kustlina. Av fint märke - Rio Outbound. Dyr så jag fick svett

Så kom den då, den efterlängtade dagen då flytringen för första gången plockades ner från väggen. Rutinerna satt i ryggmärgen och insteget i Rådasjön var precis lika enkelt som i höstas. Solen värmde och jag var hela tiden övertygad om att detta var dagen då Rådasjön skulle chocka. Rådasjön skulle kliva fram, ta täten, visa mognad och initiativ. Pånyttfödd. Glöm alla tröstlösa trollingturer, alla nattliga pass efter tröga gösar, alla eoner av tid som lagts på fruktlösa försök att komma till tals med fisken i denna den mest trilska av västsvenska insjöar. Idag skulle vi vara kompisar, Rådasjön och jag. Idag skulle jag lägga ringen rakt i ansiktet på lekstinna, ilskna 15-kilosmadamer med tandgarnityr värdiga en Steven Spielbergsk filmhaj. Sjösatt i en vik fylld av parkerade sötvattenskrokodiler kunde jag inte misslyckas. Inte en dag som denna, med den sena februarisolen skinande i ansiktet. Det tog mig ett par dryga timmar att böjas ner i tröstlöshet igen. För inte knäpper Rådasjön upp b